Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Säg, hur står det till?

/

”Verkligheten” har blivit en allt vanligare referens i svensk samtidslitteratur det senaste decenniet.

Annons

Det handlar om en bred trend som rymmer så skilda uttryck som rena biografier, allehanda korsbefruktningar av fakta och fiktion, samt ett utbrett poetiskt bejakande av boksidans och uppläsningens konkreta materia: trycksvärtan, inskriptionen, ljudvågen.

Fiktionens uppluckring mot fakta, biografisk idealism och avancerad språkmaterialism som olika sidor av samma verklighetstärning, alltså. Men om man vill ha en genomgripande och handfast gestaltning av samhället i dag? Gamla goda, realistiska verklighetsberättelser? Ja, då gör man numera bäst i att söka sig bort från de skönlitterära författarna till en angränsande yrkeskategori: reportrarna.

En av dess främsta svenska representanter är utan tvekan Niklas Orrenius. Få har skrivit så mycket och så smart om de senaste årens politiska, inte minst främlingsfientliga, utveckling i vårt land som han. Och ingen har gjort det så intellektuellt hederligt.

Orrenius nya reportagesamling, ”Sverige forever in my heart”, är tematiskt rikare än de föregående. Läsaren kastas från ett surrealistiskt Guantanamo Bay till ett på ytan idylliskt Tomelilla, från mexikanska flyktingar vid gränsen till USA till den liberale tuppen Alexander Bards entourage.

Undertiteln stakar dock fram en röd tråd: ”Reportage om rädsla, tolerans och migration.”

Det fungerar bra som en sammanfattning, med tillägget att accenten ligger på rädslan och inte toleransen i dessa samtidsberättelser om mänskliga gränser och möten.

Här återkommer till exempel ett uppmärksammat och upprörande reportage som Varför stenar de dig, mamma?, om den somaliska kvinnan och hennes sexåriga dotter som varje gång de passerar högstadieskolan Kastanjeskolan i Tomelilla får stenar, kastanjer och förnedrande tillmälen kastade på sig.

Här finns också reportagen om poliserna som överträffar varandra i en allt mörkare, rasistisk jargong; om juden Shneur Kesselman som trackasseras i ett Malmö med växande antisemitiska skuggsidor; om ett Bjuv där SD är tredje största parti.

Ja, Sverige tronar upp i dystopisk prakt bakom Orrenius smidiga prosa. Han gör det bra. Det ser enkelt ut. Det är det naturligtvis inte, det är bara så att scenbytena, perspektivskiftena och de symboliskt laddade inpassen sker så fint att man inte märker dem. ”Sverige forever in my heart” går fort att läsa, men bilderna och stämningarna försvinner inte med boken.

Den realistiska, politiska berättelsen om samhället är fortfarande en tunn skönlitterär genre i Sverige – även om det finns undantag. Tur då reportageböckerna helt oväntat slog igenom för några år sedan och täppte till de värsta luckorna. ”Sverige forever in my heart” är en bok för dem som vill förstå den politiska samtiden genom lysande gestaltning.

Mer läsning

Annons