Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samma sak, ännu en gång

/
  • BLOGGEN BLIR BOK. Och det riskerar att bli riktigt tjatigt, enligt Arbetarbladets recensent.

Annons

”De från norr kommande leoparderna” är Bodil Malmstens tredje loggbok, med samlade texter från hennes nätlogg finistere.se. Med sitt silverskimrande omslag och gummisnodd om pärmen är den lika snygg som de två tidigare, som kom i guld och blått.

Titlarna har också varit fantastiska, om än lånade. Den här från Werner Aspenström, den förra ”Kom och hälsa på mig om tusen år” från Majakovskij och den första ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” från Szymborska.

Jag gillar lånegods, jag tycker det är sympatiskt när författare lånar fritt och inte ängslas för att inte vara unik och nyskapande hela tiden. Och jag gillar snygga böcker, som jag gillar när typsnitt, omslag och papperskvalitet också bidrar till texten.

Dessutom gillar jag Bodil Malmsten. Hur hon skriver, det hon skriver om, romaner, poesi och blogg. Jag gillar hennes karakteristiska, lite ansträngda röst när hon sommarpratar eller läser högt ur egna verk. Alltihop.

Men här och nu tar det faktiskt stopp. Det finns ett visst estetiskt värde i att ha de här texterna mellan hårda pärmar i bokhyllan, men annars är en blogg bra mycket roligare där den hör hemma: på nätet.

Det mesta har jag redan läst, och det såväl på bloggen som i de tidigare loggböckerna och förstås i fiktionaliserad form i senaste romanen ”Sista boken från Finistère”.

Bodil Malmsten eller rättare sagt Jaget (Malmsten är alltid ytterst noga med att skilja sitt skrivjag från sitt privatjag, ibland överdrivet noga, tänker jag) bor inte i Finistère längre, hon tittar på sin franska frågesport, har problem med bilar och franska myndigheter, med grannar och med Sarkozy.

Hon delar med sig av skriv- ångest och funderar varför det inte är lika bra i nya staden som i Finistère – fast det är samma atlant utanför fönstret.

Ofta är det snyggt, på många ställen citatpärlor från Malmsten själv och från sådana hon lånar av. Fotografier som accentuerar det hon vill säga eller som inte alls har med saken att göra.

Men det blir väldigt...tjatigt.

När ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” kom, tyckte jag det var fantastiskt roligt med formgivningen och de insiktsfulla texterna.

Nu blir jag mest trött. Varför ska man läsa det här igen när det redan finns på webben?

Varför kan vi inte få en ”riktig” bok av Bodil Malmsten i stället?

 

Mer läsning

Annons