Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sankt Jan mot drakarna

/

Jan Guillou skriver om Jan Guillou i sin nya bok.
Den är alltså inte en roman.
Men det är självklart en hjältehistoria:
Sankt Jan mot drakarna.

Annons

Ingen ville anställa honom. Journalistkolleger vände ryggen till. Och den ädla riddaren accepterade klädsamt sin förnedring.

Men sedan – triumfen!

Klassiska dramaturgiska grepp driver handlingen framåt. Kom ihåg att vi har med en succéförfattare att göra.

Huvudpersonen krossas. Och reser sig. Det händer gång efter gång under hans långa karriär som reporter, debattör, tv-programledare, kolumnist, författare.

Allt börjar med ett refuserat romanförsök på 1960-talet. Jan Guiillou är i 20-årsåldern och stormar rasande ut från Bonniers.

Men att bli bortgjord bland kolleger vid slutet av 1990-talet känns som det yttersta nederlaget.

”Detta var en sorg, en djup sorg”, skriver Jan Guillou.

”Galenskapen i min yrkeskår påminde alltför mycket om när samma hysteri en gång brutit ut inom Folket i Bild/Kulturfront, samma skrämmande hallelujastämning”.

Jan Guillous bok har undertiteln ”Mitt skrivande liv”. Den berättelsen är samtidigt berättelsen om svensk journalistiks utveckling under fyra decennier. Hur kunde man skriva? Vad kunde man skriva? Var kunde det publiceras?

Vägen fram till IB-avslöjandet tar givetvis en stor del av utrymmet. Och efterföljande fängelsevistelse. Vi får veta detaljer som att en lös ruta i gallret kunde lossas; via den firades en korg med förbjudna dagstidningar regelbundet ner till fånge Guillou.

Han är inspärrad men skriver att tiden i isoleringscellen ”tillhör mitt livs lyckligaste perioder”. Ja, han lyckas triumfera över sina fiender till och med då, på de allra egendomligaste sätt.

En tidskrifts uppgång och fall är en annan lärorik historia ur Guillous arkiv. God journalistik (läs JG) skapade Folket i Bild/Kulturfront, de dogmatiska SKP:arna dödade den.

Tidningarna, tiden och politiken. Allt hör ihop, som sig bör, i den här boken. Jan Guillous roll i sammanhanget kan man ha olika åsikter om. Men man kan inte säga att han inte gjort skillnad.

Som författare till Hamilton- och Arn-böckerna är Guillou en osannolik framgångssaga. Romanen ”Ondskan”, baserad på hans egna upplevelser på internatskolan Solbacka, skälldes ursprungligen ut av kritikerna men har kommit att bli nästintill en modern klassiker.

Hämnd, om än i subtila former, är Guillous ständiga ledmotiv. Så också i dag.

Han ber ödmjukt om ursäkt för att ha uppträtt som mallgroda. Tonläget blir dock inte precis mindre kaxigt för det.

Jag menar, han avslöjar ju faktiskt hur det gick till när han utsatte en infiltratör för ett riktigt Hamilton-förhör.

Självupptagen provokatör har varit ett av de vanligaste skällsorden. Aj aj, vad ska man säga om det, när det kommer en tjock bok med Guillou själv i centrum, och där han inte drar sig för att beskriva namngivna personer som idioter.

Jo, man ska säga att det självklart är intressant att läsa ett personligt dokument från det moderna svenska samhället, över den svenska publicistikens finrum och bakgårdar.

Man ska säga att det är tur att Guillous namn har sån attraktionskraft.

Är han en skrivar-hjälte? Jag tycker det.

Några exemplar av Arbetarbladet finns uppenbarligen bevarade bland Jan Guillous klipp.

Ulf Jönsson, Arbetarbladets kulturredaktör på 1970-talet, engagerade en fattig och från de flesta redaktioner utfrusen Guillou som kolumnist.

Det krävdes en del mygel för att få in honom, minns Jönsson. Chefredaktören Ewert Söderberg fick en chock, Guillou var hans dödsfiende.

Kolumnerna åtföljdes således regelbundet av ilska kommentarer på ledarsidan.

”Det gick bra något år”, skriver Guillou. Sen fick jag sparken.

Om varför, har Jönsson och Guillou lite olika versioner.

Men det kan göra detsamma. Poängen är i alla fall att samma sak knappast skulle ske i dag. Saker har hänt i Mediesverige. Inte minst det att ett kändisskap är guld värt.

Mer läsning

Annons