Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sanningen om det svenska sveket

/

De senaste dagarna, när jag velat säga något om Gellert Tamas ”De apatiska”, har jag kommit på mig själv att tänka att det inte finns några ord. Men är det någon gång det måste finnas ord är det när det kommer till detta: asylpolitik, de apatiska barnen.

Annons

Överhuvudtaget när det handlar om kränkningar och orättvisor så måste vi tala, och handla, och det är precis vad Tamas gör med sitt drygt 600 sidor långa, svidande, monumentala, samhällskritiska verk. ”Lasermannen”, hans tidigare samtidsskildring, lästes av 200 000 svenskar, och min förhoppning är att denna ska läsas av ännu fler.

Det handlar alltså i första hand om de apatiska flyktingbarnen som stod i centrum för debatten särskilt under den tid då Barbro Holmberg var migrationsminister; Tamas bok utspelar sig mellan åren 2003 och 2006. Utifrån de enskilda fallen sträcker sig en berättelse om Sverige; om makt, myter och manipulation (som också är undertiteln), men också om motstånd.

”Vi är duktiga på att tycka synd om människor i Sverige”, säger en av bokens huvudpersoner, Annica Ring på Migrationsverket. Parallellt med flyktingbarnens öde får vi följa spelet bakom kulisserna, främst det iscensatt av Marie Hessle, Annica Ring och Barbro Holmberg, som med en besynnerlig iver, gränsande till besatthet, försöker leda spåren bort från amnesti och humanitär anständighet, in i misstänksamhet gentemot dem som flytt hemland undan förföljelser, krig, våld.

Naturligtvis är titeln på Tamas bok dubbeltydig, lika mycket som barnen handlar det om en avstängd och likgiltig omvärld:

En psykiatri som vill slippa ta emot asylsökande då de ”kräver nästan dubbelt så mycket tid”.

Enskilda läkare som vägrar behandla sjuka barn för att de upplever att föräldrarna inte stöder barnen, löften om vård i hemlandet som inte uppfylls, handlingar som glöms bort och återupptäcks efter flera år, sökanden som blandas ihop vilket får fatala konsekvenser. Familjer som inte ens får en möjlighet att packa sina ägodelar. Familjer som hela tiden splittras eller lämnas på flygplatser utan någonstans att ta vägen.

Annat är historia vid det här laget: Firandet i champagne eller tårta när besvärliga fall äntligen avvisats. Annica Rings och Marie Hessles mejlkontakt där de smider planer för att polisanmäla föräldrar till apatiska barn. Omröstningar som mer liknar dödsdomar. Barbro Holmbergs uttalande om att uppehållstillstånd ”per automatik” hade varit en ”humanitär katastrof”. (Varpå K.G. Hammar replikerade: ”Att det skulle vara omänskligt att bevilja de apatiska barnen uppehållstillstånd är att förstöra språket”).

Tamas vänder och vrider på problematiken, regler som till varje pris ska följas, byråkrati som halkat över till att bli fascism, kopplar till andra scenarier i svensk historia där vi på olika sätt försökt göra oss av med oönskade element. Baltutlämningen till exempel, eller som Bo Strömstedt analys i Expressen:

Dag för dag får vi följa maktspelet och debatten kring de apatiska barnen, samt ta del av deras berättelser och journaler: ”Mariana tycks i nuläget ha tappat livsvitaliteten och slutat reagera på den yttre världen. Kommunicerar inte… ”

Det här är det svarta hålet, ändhållplatsen, återvändsgränd. Här måste vi gå ett annat håll. För att inte skada livet och de levande ännu mer. ”Varför straffas barn som redan blivit utsatt för sådana trauman?” frågar en läkare upprört. ”Vilket annat svenskt barn hade vi gjort likadant med? Det är Gestapofasoner!” Miljöpartisten Gustaf Fridolin utbrister: ”Fan ta oss för att vi lägger skulden på dem som vi avvisar genom att antyda att deras lidande inte är på riktigt.” Att barn som bevittnat våldtäkt, mord, ”händelser som om skildrade på teve eller film omedelbart hade barnförbjudits”, och dessutom hamnar i en asylpolitisk mardröm, utvecklar uppgivenhetssymtom är, som det heter i boken, ”en normal reaktion på en onormal situation”.

Om nu lagar så slaviskt ska följas, varför följs de då inte?, är en återkommande fråga under läsningen. Sverige bryter mot alla möjliga konventioner. Paradoxerna staplas. Och så den genom boken ekande dumheten: regeringen anpassar sin politik efter främlingsfientliga normer i tron att detta ska minska främlingsfientligheten, när allting tyder på det motsatta.

När jag söker på Gellert Tamas efter intervjuer så hamnar jag hos en bloggare som skriver att Tamas argument ”spricker som en dålig kondom;” det är ju bevisat att barnen simulerade.

Myten lever således vidare, hindrar människor ifrån att se verkligheten.

”Att bevilja uppehållstillstånd kan göra att ännu fler blir sjuka.”

”Det är bara i Sverige vi ser sådana här fall.”

”Barnen simulerar (egentligen är de uppe och springer om nätterna). ”

”Föräldrarna förgiftar dem (för att få uppehållstillstånd).”

”Rykten fungerar som en spegelbild som förmedlar och återger avsändarens inre, ofta omedvetna föreställningsvärld av förutfattade meningar”, skriver en socialpsykolog. ”Vi söker hela tiden material för att bättra på det rykte som är så tillfredsställande för oss själva”.

Tamas tar alla myter och avlivar dem, en efter en, med hjälp av tydlig fakta och noggrann research. Ankarbarn. Lycksökeri. Social turism. Ingenstans finns några bevis. Allt är luftslott, gissningar, planteringar, folksägner närmast, till för att hålla ”fienden” borta och säkerställa den egna tryggheten, och – som det visar sig i denna bok – makten. Att inte tappa ansiktet. Att inte tvingas ändra uppfattning. Kosta vad det kosta vill. Och naturligtvis handlar det om rasism.

”De Andra framställs som kollektiva, traditionella och förtryckande, medan Vi framställs som individuella, moderna och jämställda,” menar kulturgeografen Lena Grip. Mediaforskaren Ylva Brune pratar om ”svenskhet” som en ”fantiserad identitet”, som invandraren ställs emot.

Jag kan inte låta bli att tänka på Göran Hägglunds utspel om verklighetens folk. I en komplex och ofta smärtsam verklighet blir den enkla bilden, och enkla uppdelningar, en lättnad, men också en raksträcka till trångsynthet och fördomar.

Tamas lyfter fram enskilda aktörer, som i samarbete med varandra och främlingsfientliga krafter sätter farliga rykten i rullning. Det blir ett driv och en spänning i boken som inte skulle uppstått om det talades i mer generella ordalag, och människornas ansikten och röster behövs dels för att vederlägga lögnen, dels för att berättelsen ska komma riktigt nödvändigt nära. Tamas försöker nog förstå mekanismerna bakom, men entydiga svar är inte poängen, snarare visar författaren på kedjorna, och komplexiteten. Myternas makt. Makt överhuvudtaget. När de som borde veta mest (media, polis, politiker, läkare, utredare, psykologer) vet minst.

”Att professionen hanterar sin maktlöshet genom att rikta den /../ mot de mest utsatta, är förfärande”, var en av många reaktioner (här från barnläkaren Henry Ascher). För modet finns också, civilkuraget – hoppfull statistik. De allra flesta av oss reagerade mycket starkt mot avvisningarna, de allra flesta upplevde att regeringen svek med sin politik (för vilken Barbro Holmberg fick bära hundhuvudet).

”Klarar vi av att leva i ett samhälle utan empati och solidaritet?” frågar K.G. Hammar. 16-åriga Maria Sundberg kämpar för sin vän som försökt ta livet av sig, hon träffar Barbro Holmberg och får en föreläsning som svar på sin frustration: ”Hon sa att de måste komma på vad som är fel, men jag vet vad som är fel. Det behövs inte utredas. Sätt dig in i hennes situation. Det är solklart. Varför ser inte vuxna… ?”

Ingen av de ansvariga har blivit straffad. Allting kan ursäktas med att det var misstag, eller så behöver de inte förklara sig alls, det är bara att lägga på luren ”Ingen kommentar”, dra täcket över huvudet.

Tamas väljer att avsluta sin bok med en mammas berättelse. Haqiqat Agayevas sammanfattar kränkningen, människosynen, maktlösheten – hon trodde hon kom till en demokrati, att hennes apatiska dotter var i goda händer. Haqiqat är en av de föräldrar som polisanmäls utav Marie Hessle, polisen stormar in i rummet, klipper hår av den livlösa dottern, stormar ut, utan förklaringar, ursäkter:

”Fram till i dag har jag undrat hur de kunde göra så här mot mig – utan att ha några som helst bevis. Så här efteråt kan jag tänka att de aldrig någonsin behandlade oss som människor.”

Gellert Tamas har skrivit en Väckarklocka för vår tid och förhoppningen är att den ska ge många ringar på vattnet. Det hjälper inte Vlad, Tanya och de andra barnen att få tillbaka sina stulna liv, men debatt och fortsatta protester motverkar ”tystnadens och glömskans strategier”.

Tamas bok är ett upprop. Vi måste tala. Engagera oss. Känna. Man kan undra varför det inte stormar lika mycket kring nuvarande regeringens minst lika omänskliga flyktingpolitik, varför det är så tyst?

Mer läsning

Annons