Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sanningen om slakten

/

Annons

Debutanten Oskar Sjöströms ”Fraustadt 1706 – ett fält färgat rött” vann Nättidningen Svensk Historias läsaromröstning ”Årets bok om svensk historia” 2008. Trots att nätomröstningar inte ska tas alltför allvarligt var det en bedrift med tanke på de duktiga författare Sjöström tävlade mot.

Är ”Fraustadt 1706” då en värdig vinnare? Bortsett från några randanmärkningar tycker jag det.

I centrum står det slag som givit boken dess namn, där en svensk armé vann en viktig seger över en sachsisk-rysk koalition. Därigenom lyckades Sverige inte bara tvinga Sachsen ur Stora Nordiska kriget, segern skrämde också andra hotande fiender så mycket att Karl XII kunde koncentrera sig helt på Ryssland.

Förutom slaget beskrivs villkoren för att föra krig och därmed också samtiden i stort. Här redogörs för ekonomi, propaganda, hälsoförhållanden och inte minst rekrytering av soldater.

Allt är sakligt framställt, men ändå levande. Utan att demonisera redogör Sjöström för hur godtyckligt livet kunde vara i dessa oroliga tider. En schweizisk stenhuggare på resa i Tyskland tvångsvärvades till exempel till den sachsiska armén och tillbringade sedan 20 år som soldat och krigsfånge så långt bort som i Sibirien innan han fick komma hem.

En mindre positiv sida av boken är Sjöströms svaghet för att fälla värdeomdömen, särskilt om dramats huvudpersoner. När man på samma sida får veta att Sachsens kung August II drevs av både sin ”omättliga krigsiver” och sin ”obotliga ambition” och dessutom att Polen var ett ”osannolikt välde” blir det för mycket av överlägset tyckande och för lite av den respektfulla upptäckarlusta som utmärker all god historieskrivning, så även denna bok i övrigt.

Skildringen av slaget är desto intressantare. Jag har tidigare inte kunnat förstå hur det var möjligt att ens komma på tanken att genomföra attacker på bred front mot en uppställd fiendes kanoner och musköter, än mindre hur några av anfallarna kunde överleva länge nog att nå fiendens försvarslinje.

Efter Sjöströms genomgång av träffsäkerhet, omladdningstid med mera framstår sådana manövrar fortfarande som riskabla och obehagliga, men ändå genomförbara och därmed begripliga.

Så långt är ”Fraustadt 1706” intressant, men inte särskilt kontroversiell. I slutkapitlet utmanar dock Sjöström flera kollegor när han skärskådar uppgifterna om den slakt på ryska krigsfångar som har givit slaget i Fraustadt särskilt dåligt eftermäle i svensk historia.

Han hävdar, lite lättvindigt men ändå övertygande, att incidenten är starkt överdriven av svenska 1900-talshistoriker, som har använt den för att peka på att stormaktstiden inte var så ärorik som vissa har velat göra den.

Vetenskaplig historieskrivning har i över 100 år utfört ett värdefullt arbete för att desarmera nationalistiska myter.

När nu samma krav på kritiskt granskande av källorna används för att avslöja en antinationalistisk myt känns det ovant, men utifrån uppfattningen att alla välgrundade utmaningar av dominerande föreställningar är av godo, inte annat än välkommet.

 

Mer läsning

Annons