Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Second hand-spektakel spökar

/

Annons

Minns ni De bortglömda böckernas gravkammare? Ett mystiskt underjordiskt bibliotek i Barcelona.

Minns ni familjen Semperes trivsamma bokhandel?

Båda förekom i den spanska succéromanen ”Vindens skugga”. I nya ”Ängelns lek” återvänder vi till samma platser.

Den är inte en fortsättning. Möjligen förhistoria. Men framför allt en annan bit av samma svulstiga fantasitårta.

Nu är det 1920-tal och huvudpersonen en fattig yngling som drömmer om att slå igenom som författare. David hyr ett spöklikt tornhus och försörjer sig på att skriva billiga följetongsböcker när en anonym förläggare erbjuder ett guldkantat kontrakt.

Det är en pakt med djävulen. Plötsligt förföljs David av mystiska dödsfall i bekantskapskretsen, av en bister kriminalpolis och inte minst av olycklig kärlek.

Davids själsliga våndor vävs in i ett gammaldags Alexandre Dumas-äventyr garnerat med blödande gotisk skräckromantik.

Som berättelse vill den vara lika dåraktigt storslagen som Barcelonas berömda ofullbordade byggnadsverk La Sagrada Familia.

På toppen av skapelsen leker både ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” med litterära miljöer och litterära konstruktioner. De svindlande raderna av dammiga hyllor i De bortglömda böckernas gravkammare är lånade från ingen mindre än den förre nobelpriskandidaten Borges.

Så stod också läsandets magi i centrum i första boken. Nummer två avhandlar själva skrivandet, varifrån en berättelse kommer och vad det kostar berättaren. Minsann vädras inte lopporna ur den romantiska författarmytens slitna och vinfläckade kavaj.

Ytterligare två tillhörande romaner i samma metastil utlovas.

Jag är som ni kanske märker tveksam till författaren Carlos Ruiz Zafóns bullrande second hand-spektakel.

Han härmar flinkt men saknar eget förhållningsätt till ålderdomligt fördomsfulla personbeskrivningar och klichéfyllt språk. ”Ängelns lek” är verkligen inte så smart som de invecklade lagren låtsas.

I en intervju räknar Zafón upp en rad döda författare som han tycker bör uppskattas bättre: Charles Dickens, Charlotte Brontë, Graham Greene, Alexandre Dumas, Emile Zola, Victor Hugo...

Javisst. Och själv har han roffat åt sig i all världens antikvariat för att laga sin lättsvalda men osmälta häxbrygd.

För övrigt retar man sig på skitsaker. Som att ett vanligt stearinljus som David tänder på kvällen fortfarande brinner när han stiger upp.

 

 

Mer läsning

Annons