Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sensibelt och explosivt mästerverk om röda begär

/
  • POETISK PASSION. Anne Carsons skriver det röda monstrets biografi i en versroman som rymmer allt.Foto: Peter Smith

Annons

redan i första meningen:

”Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår period för en poet.”

Bara att börja en bok på det viset. Andas.

Det är den antika grekiska poeten Stesichoros som Anne Carson skriver om i inledningen till ”Röd självbiografi”. Carsons bok är en liten pärla – en explosiv sådan. En versroman eller en prosabesläktad långdikt. Ett mytologiskt dokument, ett filosofiskt experiment. Ordet förklätt till kött eller köttet förklätt till ord. Jag vet faktiskt inte. Jag är på vippen att säga: den är allt.

Den handlar om ord. Och om färgen röd. Om blod, tid, kärlek och poesi. Om smärta, sorg, saknad och sex. Och språk. Den är 135 sidor tunn och omsluter en tidsrymd från antika Grekland till samtida Sydamerika mellan pärmarna. ”Röd självbiografi” är ett mästerverk, utmärkt lyhört översatt av Mara Lee, och det är bara att hoppas att fler av Carsons böcker ska få kläs i svensk språkdräkt.

bland annat en dikt om monstret Geryon, som i närkamp med Herakles besegrades och bestals på sin röda boskap. Fragment av den finns bevarade. Geryon beskrivs i mytologin som en varelse med mänskligt ansikte och monstruös kropp, tre kroppar med varierande antal armar och ben. Ibland bevingad, ibland inte. En viss odödlighet hade han också, även om modern i Stesichoros dikt inte ville att han skulle konfrontera Herakles.

Det vill inte modern till den Geryon som Anne Carson gjort till huvudperson i sin bok heller. Här är Geryon fortsatt ett slags människomonster, rött med vingar, men kastad in i vår samtid som en ung pojke som söker, finner och förlorar kärleken. Carson flyttar myten in i fiktionen och det sker helt obehindrat, ingen gång har jag svårt att tro på att Geryon är pojke/man och monster på samma gång.

en ung man som han blir ögonblickligt och för evigt förälskad i. Och övergiven. När de många år senare möts av en slump – om den finns? – i en bokhandel i Argentina, är konfrontationen med det förflutna och det aldrig slocknade begäret total för Geryon. Att slungas tillbaka in i Herakles grepp vore vanskligt:

”Geryon visste att han inte fick gå tillbaka in i molnet. Begär är inte en lätt sak.”

Det är själva ramberättelsen det. Fast det är svårt att tala om ram när det handlar om ”Röd självbiografi”. Den inleds med två avsnitt om rött kött och Stesichoros, följt av tre appendix A-C och inte förrän därefter tar den långa prosadikten ”Röd självbiofrafi” vid. Avstampet i fakta om Stesichoros, fragment ur hans Geryon-dikt samt filosofiska språklekar om diktens betydelse, kan te sig svårforcerat till att börja med. Men, det är en ansträngning som ger utdelning.

avgörande livsfrågorna som Carson griper sig an i ”Röd självbiografi”. Inget trams, bara stort allvar. Och styrkan ligger i en språkets sensibilitet, en poetisk klarhet som i korta sentenser fångar in sådant som egentligen inte går att formulera. Ett axplock: ”I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa”, ”Det finns ingen människa utan en värld” och ”Under sömmarna löper smärtan”. Andas.

”Röd självbiografi” måste läsas portionsvis, lite i taget. Språket kräver fördröjning i läsarten, eftertänksamhet, men lika mycket beror det på att det är för svårt att låta mer än lite grann åt gången sippra in. För att det tar andan ur en att litteratur kan vara såhär förbannat bra, och för att Geryons smärta gör för ont och är för vackert beskriven:

”Geryons hela kropp tecknade ett bågformat skrik – artikulerat enbart för att uttrycka denna sed; mänsklighetens tradition av obesvarad kärlek.” 

Mer läsning

Annons