Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sittfläsk för Obama

/

Annons

vad som händer i Gävle läser jag Arbetarbladet, om jag vill veta vad som händer i USA läser jag New York Times. Men under valkampanjen 2008 sökte jag mig lika ofta till Martin Gelins USA-blogg på svd.se, där han dels länkade till de mest läsvärda texterna för dagen, dels presenterade egna åsikter, subjektiva analyser som inte gjorde en hemlighet av var sympatierna låg.

Inte heller i hans bok om Barack Obamas väg till Vita huset, ”Det amerikanska löftet”, finns en illusion om opartiskhet; det är en hyllning, och de inslag av kritik som förekommer liknar Glenn Strömbergs observationer av brister i det svenska landslagets försvarsspel, oroliga påpekanden.

Är denna cheerleader-inställning ett problem? Inte nödvändigtvis, inte om man skriver under på premisserna.

är fotografiet på omslaget, som jag först reagerade på. Vi ser Obamas nacke, handen uppsträckt mot svartvita ansikten. Boken igenom är Obama en skugga, en ande, alltid och aldrig närvarande – Gelin kommer som närmast när Obama på en bar snuddar förbi. Men det klassiska Gay Talese-reportaget ”Frank Sinatra has a cold” visar att direkt access inte är en förutsättning för stor journalistik.

Det är istället de svartvita ansiktena framför Obama på omslaget som är bokens huvudpersoner. Martin Gelin har nött reportersulorna, med otaliga resor USA runt under ett par års tid, då Obama accelererande likt en snöboll i rullning gick från outsider till president, där författaren besökt kampanjlokaler, skuggat dörrknackare, intervjuat och småpratat sig igenom Obama-land, med resultatet ett antal fina porträtt av verbaliserade förhoppningsfulla ansikten.

är bokens stora styrka detta reportersittfläsk, ett bokstavligt sittfläsk i den bästa delen, där Gelin delar en bilresa genom landet med kampanjarbetare, skildrad med en klar och snabb prosa.

Problemet med Gelins journalistik från Amerika, är att den före ”Det amerikanska löftet” tycks vara skriven för exilsvenskar som bor i samma New York-kvarter, eller möjligtvis stockholmare som önskade att de fick äta frukost på samma diner som Gelin och läsa Frank Richs söndagskolumner på papper och inte på webben. Här är det mesta av denna interna jargong bortskalad, även om Gelin trogen sin populärkulturella bakgrund inte kan hålla sig från namedroppande – Dowd, Klein, Noonan, Brooks, Putnam ... alla de stora elefanterna dammsuger han in i sin bok.

till politisk tyckare (”pundit” som han skulle säga själv) är ett karriärmässigt smart drag, vilket inte minst bokreleasen i samband med Obamas 100 första dagar visat, då Gelin likt en gräshoppssvärm hoppat från morgonsoffa till morgonsoffa. Men frågan är om hans entusiasm inte diskvalificerar honom från nästa nivå i mediespelet, då smekmånaden är över och otåligheten väller in över Obama. 

 

Mer läsning

Annons