Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skärgårdspsykologen

/
  • FRÅN TV. Anna Fredriksson har en karriär som manusskribent bakom sig, bland annat till ”Tjenare kungen”. Nu romandebuterar hon med en bok om syskonrelationer och ett sommarhus.

Annons

Ett arv kan landa som vässad giljotin i en syskonskara, slutgiltigt kapa av de sista nervtrådar som håller en splittrad familj samman. I ”Sommarhuset” är det Eva som surmulet håller fast vid stugan på en skärgårdsö, när syskonen Anders och Maja vill sälja efter moderns självmord.

Eva kämpar emot, säger upp sig från sitt jobb och reser ut till sommarhuset för att vakta det, likt en drake på sin skatt. Hon är den av syskonen som är mest lik sin mor, och hon anser att hon har störst rätt av dem att ärva stugan.

Men syskonen ger sig inte så lätt. De invaderar Evas ö, hennes sorgbubbla, en passivt aggressiv semestertripp med syfte att köra bort henne, rusta upp arvet, anlita mäklare och sälja så fort som möjligt.

Syskonrelationerna är i det närmast arktiska, utan hopp, men författaren Anna Fredriksson blåser varm andedräkt över dem i hopp om tö.

Syskon världen över träter, men det finns någonting mycket svenskt över ”Sommarhuset”, och inte bara för att den utspelas i skärgården i skarpt solsken, med en sommarstuga som trätoämne. På ett högre plan uppstår en kamp mellan det konservativa, som ser ett värde i bevarandet av familjens sommarhus, och det rotlösa moderna samhället, där traditioner kan växlas in mot en Thailandsresa.

Anna Fredriksson skriver med psykologisk skärpa om sin fantasifamilj, stundtals med en skärpa som sticker hål på fiktionen. Karaktärerna blir mer psykologiska fallstudier än levande människor. Men i synnerhet Eva fångar hon bra, både som människa och som typ, den förbittrade medelålders kvinnan som kan bli kränkt för en nysning. Författaren ska ha en eloge för att hon inte tar parti; texten skrivs ur Evas synvinkel, men alla tre syskonen är svåra att tycka om.

Anna Fredriksson har ett förflutet som manusförfattare till filmer och tv-serier, och om någon i ”Sommarhuset” hade brutit en arm är det lätt att se Samuel Frölers skärgårdsdoktor komma med båten. Alltså finns det ett drag av SVT:s kvalitetssåpor, på gott och ont. Till det goda hör att debutanten Fredriksson kan sin dramaturgi, något som den unga svenska konstprosan inte bara ignorerar utan är stolt över att ignorera. Till det onda hör att jag saknar lite av konstprosans stilistiska finess.

Mer läsning

Annons