Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skarp och svart skärgårdsfars

/
  • Rocky-tecknaren Martin Kellerman romandebuterar, med absolut psykologiskt gehör och kammarspelskänsla.

Annons

"Världen var så enorm, och där låg jag som en halvdränkt bananfluga som lyckades sprattla sig ur en pissdroppe på ett skitigt toagolv."

Så kärnfullt formulerar Florian tillvaron i Marin Kellermans romandebut "Allt blir inget". Det är knappt en överdrift. 28 år gammal och utan jobb och vänner bor han med sin farmor i en villa på Ragnarö i Stockholms skärgård. Eller rättare sagt: han bor i det skitiga båthuset, eftersom han använder den stora byggnaden till cannabisodling. Och farmodern försörjer sedan ett tag tillbaka likmaskar på gräsplantagets övervåning.

En dag slutade hon andas. Florian visste inte vad han skulle ta sig till, och medan han inte visste det rullade dygnen på av sig själva. Nu lever han på hennes pension och väntar på att odlingen ska bli så stor att han kan sälja rubbet och dra till Thailand.

Den stora planen, där ingenting ska bli allt, ser ljus ut ända tills två tonåringar lägger till med segelbåten och klampar in i hans liv. Den ena heter Max och är en tjock, finnig kille som gjort viral succé med en film där han bajsar på sig i fyllan. Sommaren på båten är för honom ett slags flykt undan hånet där hemma. Med sig har han objektet för sin hemliga kärlek, kusinen Kea, en snygg, cynisk och självmedveten sjuttonåring som jobbar på brännan och raggar stekare.

Mellan de tre personerna, som alla kommer till tals i varvade monologer, upprättas ett kroppsklibbigt spänningsfält av åtrå och svartsjuka. Sexet, praktiserat och fantiserat, är en av de kofotar med vilka de försöker bryta igenom den stora ensamhet som behärskar dem alla.

Storyn låter kanske lättsam och dråplig när man återger den så här, och dråplig är den väl fortfarande när Hitchcock tar över tangentbordet, en hagelbössa brakar lös och kroppar ska begravas. Men lättsam – nej, det är den egentligen aldrig, utom på ett ytligt plan, i det snärtiga tilltalet. På djupet är allting snarast otroligt eländigt, med föräldrar som är självmordsbenägna, redan döda eller avståndstagande. Världen har verkligen krympt ihop till ett skitigt toagolv. Hoppet står till flykten.

Visst blir Kellerman väl pladdrig när han följer sina unga hjältars tankespår in absurdum, ibland bara för att tillsammans med läsaren kunna skratta åt dem. Men till och med då är det spännande. Han har en underbar känsla för miljöer, särskilt de sunkiga, dyiga, skitiga och övergivna. I yttervärlden lika mycket som i människorna. Det absoluta psykologiska gehöret, det flätade berättarperspektivet och kammarspelskänslan leder tankarna till en ny Inger Alfvén, fast med mer humor och mindre hopp.

Flyktvägarna visar sig naturligtvis stängda. Livet, toagolvet, pisset, bjuder inte på sådant. Allt blir inget.

Mer läsning

Annons