Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skärsår som blöder och tröstar

/
  • UPPRYMD SORGESÅNG. I Eva Ströms essäistiska prosa offras människor i kampen mellan det som levandegör och det som beskär.

Annons

nya bok ligger en artikel, skriven av Majgull Axelsson, om den syn på handikappade barn som rådde långt in på 60-talet. Det är en grym och förtvivlad läsning. Den handlar om den största utsattheten och det största sveket; om barn som inte kan försvara sig själva, och om hur lycka för vissa människor inte är möjligt att ens efterlängta.

Paradiset är detsamma som trygghet. Tryggheten är en utopi. I bakgrunden står radion på: en flicka i Kabul ropar desperat på sin mamma. Hon har, likt en herrelös hund, blivit insläpad i en bil för att föras bort av socialtjänsten. Hon är en oönskad bild. Behandlingen handlar inte om behov utan om störningar i en önskad, ren helhet.

artikeln i DN och radioinslaget skär in i varandra. Både artikeln och reportaget kunde ha varit delar av Ströms bok. Skär är också helt rätt ord.

De essäliknande texterna, eller sagor som hon själv oftast kallar dem, handlar om knivar – på olika sätt. Knivars funktion och effekter. Händer som håller knivar. Såren som knivar ger. Mot knivarnas hårdhet och exakthet tycks floden stå. Floden verkar representera det flödande, levande, ostyrbara. Men det är omöjligt att skilja paradiset från helvetet, lusten från fasan, flödet från såret. I det ena ryms det andra. Ingenting är enkelt, möjligt att tydligt avgränsa.

I makten vilar maktlösheten. Som hos de kvinnor kring Nilen som utför och övervakar könsstympningarna på de unga flickorna. Barnen. Könsstympningarna är övergreppet som hela tiden upprepas. Texten ”Faronisk stympning” är en fruktansvärd och nödvändig läsning. Nilen ett sorts centrum kring vilka sagorna kretsar. Tar läsaren ända till Helges å. Det finns ingen klart lysande röd tråd, utan mer en nerv, en darrande oåtkomlighet. Ingenting kan enkelt härledas eller förklaras, försvaras.

kniven, floderna, sårbara stränder; där trupper, skräp och fåglar samlas. Hon skriver påträngande exakt och vackert poetiskt om paradisfåglar (”varav många fula och okända”), giftormar, liket av en ung kvinna, ett spädbarn, en bortrövad flicka som tilldelades – ockuperas av – ett nytt namn: ”den lyckosamma”, pojken som lämnas till vilddjuren då han bara har en testikel (och därför ses som ond). Det vackra akaciaträdet bär skugga men också den farliga sandflugan och en av grundingredienserna i Coca Cola, tillika de taggar som man fäster i flickans blygdläppar vid stympningen.

På olika sätt offras människor. På olika sätt överlever de. Omgivningens försök att – via religion, tradition – namnge, dra gränser: land mot land, flicka mot kvinna, ont mot gott. Lyckan beskärs. Floden kan styras om. Översvämningsglädjen tuktas. Kniven både stänger och öppnar.

Kvinnorna i Nubabergen (av Leni Riefenstahl utsedda till jordens vackraste folk) ristar sår på sina kroppar: ”på så sätt läses på varje kvinnas hud en berättelse, där allt hon hade upplevt lämnat synliga märken”. ”Och så ärret förstås, alltid ärret”, skriver Ström. ”Tamponglära. Våldtäktsstövlar.” Allt det som beskär oss. Trots all grymhet och sorg är Ströms sagor djupt tröstande, upprymt sjungande.

 

Mer läsning

Annons