Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skriver vackert som få

/
  • Samtida amerikan. Nicole Krauss debutroman är överambitiös men lätt att tycka om.

Hur skulle det vara att låta en annan människas minnen kliva in i sin egen minnesvärld? Inte i form av en berättelse som någon berättar för en, utan rent bokstavligt: att låta inplantera någon annans minnesbilder i hjärnan så att de blir ens egna.

Annons


Tanken är lockande och skrämmande. Och det är kring detta tankeexperiment om att kunna dela varandras minnen som Nicole Krauss ”Man utan minne” kretsar.

”Man utan minne” är Krauss debutroman och alltså den som föregick hennes stora genombrottsbok ”Kärlekens historia”(2005). Den senare fick stor internationell uppmärksamhet och jag minns den som en välkomponerad, ut i minsta detalj uttänkt och vacker roman.

Men frågan är om jag inte gillar den debuterande lite överambitiösa och spretiga Krauss bättre. ”Man utan minne” handlar om Samson Greene, universitetslärare i trettiofemårsåldern som drabbas av en hjärntumör som raderar ut hela hans minne från det att han var tolv år och framåt. Han minns inte sitt arbete, inte sin hustru Anna, inte vem han själv är. Det är en akut plågsam upplevelse för honom men kanske allra mest för Anna – allt eftersom tiden går börjar Samson uppleva ett slags befrielse i detta att vara utan minnen.

Genom sin psykolog kommer han i kontakt med en kontroversiell läkare som erbjuder Samson möjligheten att delta i ett experiment som innebär att han kommer att få en annan människas minne inplanterat i sitt huvud. Samson med sitt utraderade minne är inte bara en utmärkt kandidat till den sortens laborationer, han tycker sig inte heller ha så mycket att förlora på att pröva. Han misstar sig.

Romanens första del, som handlar om den första tiden efter att han vaknat upp på sjukhuset och inser att han inte minns något, är också den starkaste. Där är Krauss hela tiden skarp, genomträngande och hon skildrar ytterst trovärdigt hur minnesförlusten präglar Samson och hans omgivning.

Del två – experimenttiden – däremot, är en transportsträcka där förvisso viktiga frågor reses, men Krauss tappar i både intensitet och angelägenhet. Det är stundtals rentav tråkigt.

Detta får dock sitt förlåtande i de sista delarna, som handlar om Samsons liv sådant det blivit efter att han fått överta en annan människas (otäcka) minnesbilder. Om del ett skildrade akut smärta, så är i slutet förlusten om möjligt ännu större, men: det är också (den möjliga) försoningen.

”Man utan minne” är en amerikansk, samtida roman, lite väl researchtyngd kanske; här samsas litteraturhistoria, medicin, krigshistoria, bibelkunskap i en salig blandning. Men det gör egentligen ingenting, för Krauss skriver vackert som få och skildrar med en beundransvärd trovärdighet hur komplext minnet är – viktigt, svårfångat och bedrägligt. Romanens dystopiska drag är starkt, med en läkare som är besatt av tanken på att man måste tränga in i en annan människas medvetande för att kunna känna verklig empati.

Mot slutet formulerar Samson vilken fasansfull förseelse läkarens felslut är: ”Det var som att hota och kanske oåterkalleligen förstöra självets grundläggande ensamhet. En sådan överträdelse var oförlåtlig.” n

 

Mer läsning

Annons