Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skvallra inte om Monica!

/

Det här var inte roligt.

Och då tänker jag inte i första hand på att Monica Zetterlunds liv kan ses som en stor tragedi. En lysande karriär som jazzsångerska, kabarét- och revyartist, filmskådespelare med mera tar slut innan hon hinner fylla 40.

Annons

Hennes alkoholberoende och en ryggskada från barndomen sätter stopp i förtid för en lysande artistbana.

Klas Gustafsons ”Enkel vacker öm – boken om Monica Zetterlund” skulle bli ett perfekt underlag för en sentimental Hollywood-tragedi. Men är det så vi vill minnas henne?

Nej, det som gör att boken om Monica Zetterlunds liv inte är någon rolig läsning är snarare det faktum att den mest handlar om livet utanför scenen och estraderna. Gång på gång får vi läsa om festerna i villan på Lidingö där Zetterlundskan står i köket och lagar mat åt alla gäster som dyker upp. Hur hennes alkoholproblem blir allt allvarligare och hur hon ständigt har dåligt samvete för att hon är en dålig mamma.

Och alla karlar som hon har förhållanden med, men bara med en i taget som författaren är noga med att påpeka i nån sorts moralisk iver.

Nu är det inte den dåliga mamman Monica Zetterlund jag är intresserad av, utan den stora jazzsångerskan, uttolkaren av Beppe Wolgers och Olle Adolphsons texter. Bokens titel är lånad från Beppe Wolgersinledande rad i Monicas vals, som hon sjunger till Bill Evans trio på skivan. Originalet är Waltz for Debbie.

Visst får man läsa om hennes jazzkarriär och framgångarna med svenska texter, men författaren har inte förmåga att fånga och analysera det storslagna i hennes röst och hennes sätt att sjunga. Han lånar citat från kultursidorna, men har ingen egen analys. Inte heller förmår ge läsaren en aha-upplevelse, som förklarar vad det var i hennes spröda röst som grep oss och ännu inte släppt taget. Den där lågmälda rösten som vi direkt förstod hade något mycket angeläget att säga. Det skulle jag vilja ha läst om.

Huvudvikten i boken läggs nu vid de där fantastiska åren på 1960- och början på 1970-talet när hon var med över allt. När hon stod i centrum för det musikaliska livet i Sverige. Men sen när jobben tog slut och allt var över. När jazzen var död och Hasse och Tage inte skrev revyer längre och när kabarétscenerna var stängda och hennes röst var plågad av alkohol och dåligt självförtroende. Då gjorde hon comeback efter comeback som innebar ständigt nya succéer. Hur gick det till? Ja hon samarbetade med bra producenter och en textförfattare som Jan Sigurd, men hennes egen roll då? hur kunde hon som var nära nog rullstolsbunden och med en allt svagare stämma återigen vinna sin publik?

Författaren kan bara redovisa dessa framgångsrika comebacker. Men inte vad det var som gjorde att hon mot alla odds kunde komma igen.

Kanske är förklaringen så enkel som att hans huvudkälla är alla intervjuer med Monica Zetterlund i samtidens kändispress, kvällstidningar och veckotidningar. De slutade skriva om en gammal jazzstjärna när hon inte längre stod på topp. Ur kändispressen citerar Gustafson friskt vad Monica Z sa i olika sammanhang så det ser ut som hon pratar direkt med författaren.

Det blir väldigt ytligt, och skvallrigt det hela. Och när man läst ut boken, finns bara ett stort tomrum, där det ekar tyst efter Monica Zetterlund.

Så det är bara att ta fram skivan med Monica Zetterlund och Bill Evans trio och lyssna. Den kan inga halvdanna biografiförsök ta ifrån en. n

Mer läsning

Annons