Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slö och lat? Tro henne inte

/
  • En arbetsmyra. Författargeniet Joyce Carol Oates skriver mer än förlaget hinner ge ut – och dessutom dagbok.

Joyce Carol Oates produktivitet är legendarisk.
Hon skriver mer än hennes förlag hinner ge ut, och det handlar undantagslöst om högkvalitativ litteratur. Vårens bok på svenska är en nätt volym på 560 fullmatade sidor, men ingen roman utan en redigerad utgåva av hennes dagbok under tio år, 1973–82.

Annons

Då är det ändå bara det allmänt intressanta, som fått komma med, författaren har låtit en pålitlig medhjälpare sortera bort alltför privat material – några middagsbjudningar för mycket har dock kommit med.

Trots sin enorma arbetsbörda hinner alltså Joyce Carol Oates också skriva omfattande, välformulerade, väldisponerade och ofta mycket grundligt genomtänkta och resonerande dagboksanteckningar. Av dem framgår att förutom den enorma mängden romaner ägnar sig Joyce Carol Oates åt en omfattande produktion av noveller, dikter, essäer, recensioner och andra litterära artiklar.

Dessutom har hon hela tiden innehaft mer eller mindre full tjänst som akademisk lärare i ”creative writing”, ett arbete som hon älskar minst lika mycket som skrivandet, hennes sociala umgängesliv verkar rikare än de flestas, och tidvis är hon besatt av att spela piano, Chopin. Själv uppfattar hon sig som rätt lat.

Men hon utnyttjar även de ”lata” stunderna effektivt.

Så här skriver Joyce Carol Oates nyårsdagen 1977 efter att ha kommit hem till Windsor (universitetsstad på andra sidan Kanada-gränsen vid Detroit):

Hur många människor kan använda en lång bilresa i snöstorm till ett effektivt arbetspass?

Men det är naturligtvis inte hennes ofattbara produktivitet och arbetsdisciplin i sig, som i första hand är intressant, utan att den nästan utan undantag avsöndrar så konstnärligt högklassiga resultat.

Därför är det så spännande att ta del av Joyce Carol Oates beskrivningar av och reflektioner över sitt sätt att arbeta.

Generellt kan sägas, att det tycks vara samma upplevelse att skriva böckerna som att läsa dem.

Liksom läsaren fångas hon in i en miljö, i några människor, blir intresserad av hur det ska gå för dem, och så småningom blir hon helt besatt av historien och drivs lika intensivt som den kommande läsaren vidare för att se hur det går. Den blivande romanen är en värld som hon går in i, och hon känner sig mer styrd av den än att hon själv styr den.

Det hindrar henne inte att efter flera timmars skrivsejour resten av dagen undervisa studenter eller skriva en essä och läsa en eller annan bok.

När hon nått slutet av romanen och stillat sin nyfikenhet är hon långt ifrån färdig utan omarbetar och förbättrar manuskriptet omsorgsfullt.

Den här dagboken är fascinerande att läsa inte bara för att man får ta del av denna förbluffande arbetsprocess utan också för den tioåriga period i författarens yttre och inte minst inre livshistoria, som hon öser ur. Det är då hon går från att ha varit en mest i USA rätt känd författare till att bli ett världsnamn, den gotiska romanen ”Bellefleur” (på svenska 1982) är det stora genombrottet. Till sin stora förvåning lanseras hon till och med som nobelpriskandidat.

Hon har påtagligt svårt att förhålla sig till den där offentliga ”JCO”, som hon kallar denna persona utan föredrar den privata uppenbarligen socialt välanpassade och med livet nöjda Joyce Carol Oates.

Hon gifte sig till exempel vid bara tjugotvå års ålder och fann uppenbarligen den absoluta idealmannen, som hon tycker sig leva i ett närmast symbiotiskt förhållande till.

Förra året, 2008, blev hon änka efter 48 års äktenskap, och efter att ha läst den här boken blir man allvarligt oroad av hur hon ska klara sig.

Hon verkar ha djupa insikter och förmåga att leva sig in i det mesta, speciellt i unga utsatta flickors liv i den värsta amerikanska slummen – själv lever hon ett skyddat liv vid Princeton-universitetet men hade en proletär uppväxt.

Det finns dock blinda fläckar, som har med barndomen att göra. Flera gånger skriver hon att hon inte minns sin barndom, är helt främmande för den. Varje läsare inser att detta inte kan stämma även om hon aldrig skriver ur barnperspektiv, gränsen neråt går alltid vid puberteten.

Drift att själv skaffa barn saknar hon, och hennes kommentarer är lätt häpnadsväckande:

Vad ligger bakom en så egenartad föreställning hos en annars så seismografiskt känslig psykolog och människoskildrare?

Hela denna dagbok myllrar av intressanta kommentarer kring litteratur och kolleger – aldrig elaka – kring hennes egen asketiskt-anorektiska livsföring och mycket annat (dock inte politik). För den som älskar hennes romaner är detta en måste-bok.

Mer läsning

Annons