Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slutet på Almqvists olyckliga liv

/

”Frihetens rena sak,” den tredje och avslutande delen av Johan Svedejedals magnifika biografi, täcker de sista tjugofem åren av Carl Jonas Love Almqvists liv, 1841–1866. De tre delarna fyller tillsammans 1500 sidor.

Annons

Det låter kanske avskräckande mycket men det är snarast ett minimum för att ett så ofattbart innehållsrik liv som Almqvists ska kunna behandlas någorlunda utförligt men ändå översiktligt och ledigt. Detta har Svedjedal lyckats fullkomligt med, inte minst för att han inte bara kan sitt ämne utan också skriver så väl.

När jag anmält tidigare delar har jag inte minst prisat hans spirituella framställningskonst, och formuleringar och liknelser är även i denna tredje del både drastiska och träffande.

På 1840-talet tvingades Almqvist till exempel av ekonomiska skäl skriva några överlånga rövarromaner, för vilka han fick betalt per ark. Kvaliteten blev därefter, och Svedjedal konstaterar dräpande om ”Herrarne på Ekolsund”, att läsningen ”kräver en sådan ansträngning att de flesta läsare nog hellre skulle vandra upp för branten i ett grustag.”

Svedejdal ägnar sig alltså inte åt knäfall inför geniet utan diskuterar och värderar med distans, och eftersom Almqvists produktion är så närmast oöverskådligt stor, mångskiftande och extremt ojämn, är man mycket tacksam över den nyktra distans författaren har till det i både svensk och internationell litteratur fullkomligt egenartade fenomenet Almqvist.

Ingen människa ger en mer splittrad helhetsbild än Almqvist, men Johan Svedjedal är väl den förste som givit oss en möjlighet att forma åtminstone något slags helhetsbild, hur osammanhängande den bilden än kan se ut.

Det är bara att tacka, ta emot och låta sig häpnas över detta så fascinerande och till slut djupt olyckliga liv.

Den andra delen av biografin behandlade Almqvists grandiosa 1830-tal, så ofattbart produktivt och fyllt av snillrika, storartade och nyskapande verk, samtidigt som det i det privata gick rätt väl för denne prästvigde rektor för Nya Elementarskolan i Stockholm.

Decenniet avslutades med det verk, som i vårt nutida perspektiv framstår som Almqvists allra mest moderna och framsynta, ”Det går an”. Där var han mer än hundra år före sin tid i sin syn på jämställdhet mellan man och kvinna, och en sådan framsynthet kunde inte förbli ostraffad i en så trångsynt och konservativ miljö som dåtidens Sverige.

I den tredje delen av biografin börjar svårigheterna hopas för honom. Hans ekonomiska bas som rektor tas ifrån honom. De kyrkliga makthavarna, som hatar honom som om han vore fan själv, lyckas förhindra att han får de prästtjänster han är berättigad till, och han mer eller mindre tvingas till brödskrivande. Inte minst som journalist, eftersom Lars Johan Hierta gärna öppnade sitt kontroversiella men framgångsrika Aftonbladet för honom. 1840-talet blir i spaltmeter och boksidor minst lika produktivt som föregående decennium, men det är inte mycket av allt detta som vi idag läser.

Svedjedal är i gengäld noga med att markera Almqvists betydande insats som både kunnig och visionär samhällsdebattör på den liberala vänsterkanten. Särskilt framhävs hans tankar i ”Europeiska missnöjets grunder”.

Men 1851 kom så förfalskningarna av reverser och giftmordsförsöket på procentaren von Scheven, vilket nog är och förhoppningsvis förblir den största skandalen i den svenska litteraturens historia. Den har det skrivits mycket om, och Svedjedal har inget nytt att lägga till mer än den rimliga misstanken att Almqvist var ute efter pengar för att köpa Aftonbladet från Hierta.

Trots sin amatörmässiga klumpighet var Almqvist också nära att lyckas och hade då begått det perfekta brottet, hamnat på grön kvist igen och kunnat efterträda Hierta i rollen som Sveriges mäktigaste publicist. Helt säkra bevis för att Almqvist verkligen var skyldig har aldrig kunnat framläggas, men å andra sidan är indicierna så starka, att det är fullkomligt orimligt att tänka sig att han vore oskyldig.

De femton åren i landsflykt är en sorglig historia att följa. Först flackade han runt i Amerika ett par år, innan han slog sig ner i Philadelphia. För att säkra sin försörjning gjorde han sig skyldig till bigami och gifte sig med en pensionatsvärdinna, som han inbillade att han väntade stora summor från Sverige. Hon kände sig lurad över de uteblivna pengarna och hunsade svårt med Almqvist, som bara längtade hem, framför allt till sina två barn.

Men han fortsatte att skriva mycket, och en stor del av detta spretiga, osammanhängande material är ännu outgivet. Den del av det jättelika arbetet ”Om svenska rim”, som kallas ”Sesemana” utkom först 1983, och där framstår den ursprunglige fullblodsromantikern Almqvist som modern postmodernist och nonsensdiktare.

Hemlängtan genomsyrade allt han skrev under de svåra åren i Amerika, och från den tiden härstammar en av de idag mest citerade Almqvist-raderna: ”Blott Sverige svenska krusbär har!”. Det ligger galghumoristisk sorg i den berömda raden, och den svåra hemlängtan drev till slut den åldrande Almqvist att söka sig tillbaka till Europa och Bremen 1865. Där vistades han ett år innan han dog och sitt hemland fick han inte återse. Den älskade dottern Maria kom just för sent till hans dödsbädd.

Johan Svedejdal skriver nyktert och osentimentalt om tiden i landsflykt, men trots att den var självförvållad känns det ändå så sorgesamt att läsa om den totala tragedi, som drabbade denna häpnadsväckande geniala människa.

Mer läsning

Annons