Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Småstadsliv i extremväder

/
  • En god berättare. Majgull Axelsson återkommer med ”Moderspassion”. Hon vann Augustpriset för ”Aprilhäxan” 1997, har också skrivit bland annat romanerna ”Rosario är död” och ”Långt borta från Nifelheim”.

Regnstorm och blåst piskar Arvika i höstkvällen. Gatorna svämmar över. Men Minna, en sammanbiten kvinna i nya röda gummistövlar, hinner rädda sig innanför dörrarna till sin högt belägna vägkrog Sallys Café & Restaurang, ärvd efter hennes kära moster Sally.

Annons

Byggnaden är värdshuslik, varsamt renoverad med möblemang från bondauktioner.

Snart anländer ett knippe blöta gäster. Tyrone på räddningstjänsten, en alkoholiserad före detta aktris, en reportervikarie från lokaltidningen, en översittare till professor. I köket arbetar den gnälliga missbrukarhustrun Annette. På övervåningen bor Minnas dotter Sofia i sitt vackra vita tonårsrum. Eller gör hon verkligen det? Den omtalade Sofia visar sig inte.

Så går natten med några dramatiska händelser. Ett fallande träd krossar fönstret och ute i regnet försöker man förgäves undsätta en folkkär tv-profil som håller på att dränkas i sin bil.

Det här är scenariot i Majgull Axelssons roman ”Moderspassion”. Vi befinner oss som i orkanens stilla öga. Men regnet är också ett slags reningsbad. Minna är hon som tvingas minnas. Hennes liv fram till detta nu hinner återberättas medan vattnet stiger. Eftersom det sker i jagform kan läsaren dock aldrig vara riktigt säker på sanningshalten. Till exempel detta med Sofia. Är dottern bara ett hjärnspöke? Läsaren får fejsa fakta i samma långsamma takt som Minna konfronterar verkligheten.

Egentligen finns fler skal på löken; i en yttre ramhandling ligger Minna på sjukhuset och kräks. Från sängen bredvid hörs det gurglande ljudet från en döende åldring. Det är kvinnan som beseglat Minnas öde. Den farmor som aldrig låtsats om att hon existerat. Minnas mammas bakgrund var inte fin nog. Moster Sally har berättat; ”på den tiden kunde man fortfarande kalla någon för horunge”.

”Moderspassion” skildrar det sociala arvets förbannelse, människor som går under, skuldbelägger sig, flyr till droger, offermentalitet eller till och med sekter. Men också möjligheten att lyckas besegra skitpratet och bryta sig loss. Besläktade författarskap är både Elsie Johansson, Aino Trosell och Susanna Alakoski.

Minna förvärvar insikter om mekanismerna bakom sitt eget, sin mammas och sin mormors ”misslyckande” som föräldrar. Det är irriterande när författaren låter henne beskriva det i förnumstiga formuleringar (”man kan inte ge något som man själv aldrig haft”). Som om gestaltningen inte var stark nog. Det är den. En annan effekt av samma fenomen får ibland Majgull Axelsson att låta som en upprörd insändarskribent som vojar över dagens barnuppfostran.

Somliga miniporträtt tangerar klichéernas värld: den bondbuttra Tyrone och självbedragerskan Annette med sin maniska städning och putsade porslinsfigurer.

Det blir lite för tillrättalagt. Precis som att när stormen bedarrar och solen skiner återvänder hoppet till Minna igen.

Men det är små invändningar. Romanen är rasande skickligt komponerad med sina berättelsefragment som sorgliga melodislingor mellan Minnas skriande undertryckta ångest. Ett rikt persongalleri sätts i ett sammanhang, i tiden, i klassamhället, i den lilla staden. Ovädret över Arvika ger ”Moderspassion” en alldeles särskilt oroande stämning. En dånande ovisshet, ett liv plötsligt utan sina nervlugnande piller.

Mer läsning

Annons