Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smått sagolik läsupplevelse

/

Visst vill Imre Kertész verkligen berätta historien om den engelska flaggan, i boken med den – som läsaren kommer att förstå – ironiska titeln ”Den engelska flaggan” från 1991, nu på svenska i Ervin Rosenbergs säkra översättning.

Annons

Men då måste, invänder författaren strax, han först berätta om boken som han läste om den engelska flaggan. Då måste han också berätta om vad han läste på den tiden, tre år efter andra världskriget slut, alltså vid tiden för Sovjets ockupation av Ungern och upprättandet av en stalinistisk regim.

För att kunna beskriva allt detta, måste Kertész berätta om nästan hela sitt liv. Och det är, som alla väl vet, omöjligt, åtminstone för mannen som redan som i tonåren upplevt mer än vad litteraturen någonsin förmår återberätta.

Hela detta resonemang förs redan på första sidan av denna suveränt koncentrerade text på sjuttiosju boksidor. Vad är ”Den engelska flaggan”? Essäistisk kortroman? Minnesbok över diktaturens stålbad? Reflekterande – och därför misslyckad – självbiografi? Personlig bekännelse om språkets gränser?

Samtidigt – allt detta. Bland annat. ”Den engelska flaggan” är en nutida utlöpare av traditionen från den centraleuropeiska essäromanen, vars i dag enda överlevande tycks vara just Imre Kertész.

Det är en smått sagolik läsupplevelse att följa Imre Kertész i spåren mot alltings järnridå. Inte bara efterkrigstidens politiska järnridå, utan järnridån mellan berättande och livet, mellan berättare och läsare, mellan människa och människa. Och slutligen om den ”ogenomträngliga” järnridån mellan människan och hennes eget liv.

Den som tidigare läst Kertész känner igen resonemangen, rentav det mesta. Ändå blir jag överraskad och djupt tagen av en text som glider undan alla mina försöka att förstå, alltså att bestämma och snyggt rama in den. De poetiska tankesprången och omsorgen om varje stavelse i det prosaiska flödet, gör att jag läser ”Den engelska flaggan” som en lång dikt. Njutningsfullt, utmanad, förundrad.

Ständigt iakttagande, ifrågasättande och självreflekterande gestaltar Kertész den egna textens tillblivelse och därmed tillkortakommanden – och, som sagt, omöjlighet.

Det säger något om Imre Kertész att en så intellektuellt skarpsinnig, djupt desillusionerad, nästan svartsynt text kan vara så oförskämt uppiggande. Och skamlöst underhållande. Få har förtjänat nobelpriset som Imre Kertész.

Till slut kan jag inte låta bli att citera en annan författare, den ungerske poeten Mihály Babits vars enastående vackra, sorgliga rader Kertész anför i bokens motto:

”… framför oss dimma, bakom oss dimma, / och under oss ett sjunket land.”

Mer läsning

Annons