Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smygpremiär!

/

På torsdag kommer Gävleförfattaren, ståuppkomikern, textcoachen och tillika Arbetarbladet-medarbetaren Hans Carstensens nya roman för unga vuxna ut: ”Stand-up pshyco”.

Annons

”Stand-up psycho” handlar om hur stå upp-komikens trendvåg sköljer över Sverige våren 2008 och då inte minst över Gävle. Kajsa Andersson, storväxt adopterad sjuttonåring, har blivit namnet på allas läppar i stand up-Sverige. Hon ska till och med turnera tillsammans med Magnus Betnér. Efter ett i förtid avbrutet framträdande på Å-krogen i Gävle, försvinner hon under mystiska omständigheter.

Hennes hängivna vapendragare och komikerkompanjon Musse bestämmer sig för att ta upp jakten på sin försvunna kompis. I ett rasande tempo får vi följa hans letande varvat med hans bekymmer med alkoholiserade och kriminella pappan och med inblickar i den svenska stå upp-scenen.

Gävle har en central roll i ”Stand-up psysho”, och därför är det extra roligt att Arbetarbladets kultursida kan bjuda läsarna på ett smakprov med hög igenkänningsfaktor. Här publiceras endast ett utdrag – vad kulturredaktionen tycker om boken får ni veta i torsdagens recension.

 

jäste en man med valrossmustasch och rutig skjorta. Han var säkert tio år äldre än Betnér. Och minst tio centimeter längre.
”Måns Peltonen va?”
”Ja”, sa jag.
Han med mustaschen reste sig och tog min hand. ”Det är jag som är David. Jag såg dig i går på Å-krogen, men du såg inte mig. Ja… Magnus Betnér känner du säkert till.”
Betnér kom fram, tog min hand, tryckte till. Han blinkade vänligt. Handslaget var varmt. Jag kände mig nästan utvald. David pekade på en av de tre tomma korgstolarna. Jag satte mig. Det knirkade till i stolen. Jag hade hamnat närmast fönstret. Två tomma stolar mellan mig och David. Betnér ytterligare ett hack bort, bakom David. Skulle vi sitta här? Ingen vägg mot receptionen. Allt vi sa kunde faktiskt höras av alla som gick förbi.
”Ja… då har Bullen anlänt”, sa David. ”Då återstår bara Blatten och Bosniern.”
”Ja”, sa jag.
”Hur är det?”
”Bra”, sa jag.
”Anna Granath var bra i går.”
”Ja”, sa jag.
David blinkade. Eller fick han något i ögat? Förväntades jag säga något mer? Ja, Anna var bra. Betydde det att allt annat var dåligt?
David hummade. Betnér hummade. David hällde för sig av vatten från tillbringaren på bordet. Drack ur den lilla plastmuggen. Problemet med mig är att jag inte är särskilt rolig privat. Tvärtom, jag är ganska färglös. För att inte säga mycket tråkig. Nyhetsuppläsarna på teve framstår som rena karnevalen bredvid mig. Ett annat problem var att jag hamnat vid fönstret. Det kändes som om mina breda, otympliga axlar skymde allt dagsljus. Varför var det alltid så? Vart jag än gick blev det skugga. Bredvid mig krympte allt vackert och blev till skit. Om jag gick förbi en lekpark lyfte föräldrarna upp sina barn. Jag var King Kong.
Jag tittade bort mot Betnér. ”Var du där?” sa jag. ”På Å-krogen.” Jag visste att han inte var det.
”Tyvärr”, sa han. ”Hade velat. Men kommer direkt från Norrare i Falun. Isak Janssons klubb.”
”Jag förstår.”
Betnér hällde också för sig från vattenkannan. ”Ta en Läkerol.”
”Tack.”
/.../


Det var då jag såg oron i Davids stora ansikte. Tusan, han var lika förstörd som jag! Jag klandrade honom inte för det. Tvärtom, det gjorde honom mer mänsklig. Han hade hängt upp mycket av sommarturnén på Kajsas medverkan. Han hade affischerat hela Sverige med Rädd för sanningen? Undvik Magnus Betnér och Kajsa Andersson! Och nu, ja, vad skulle han ta sig till?
Jag harklade mig. ”Jag antar att vi väntar på –” David for upp ur stolen. I dörren uppenbarade sig Harris gestalt. Det stripiga långa håret stod åt alla håll. Harris inställsamma smajl gick från öra till öra. David klev fram och kramade om honom. Betnér sken upp.
”Dig har jag hört talas om”, sa Betnér.
”Tack”, sa Harris. Harris naivitet visste inga gränser. Vad var det som sa att det som Betnér hört om Harris var positivt?
Harris satte sig intill David. David öste beröm över hur bra det hade varit i går kväll. Harris förklarade att han var nöjd med komikernas line up. Märkligt uttalande med tanke på att Harris inte hade ett dugg med lineupen att göra. Harris sa att han sett ett roligt klipp med Betnér på YouTube. Förstasidan på två kvällstidningar: ”Jägare biten av en björn.” Du sköt ju på björnjäveln först – är det konstigt! David skrattade. Betnér skrattade. Jag skrattade. Ja, man kunde säga vad man ville om Harris – att han var lika ytlig som hans stand-up-rutiner – men han kunde konsten att lätta upp stämningen. Ingen verkade tänka på att korgstolen bredvid mig stod tom.
”Jag kom på ett skämt precis när jag klev innanför dörren”, sa Harris. ”Varför säger man att man ska ’ta in på hotell’? Då ska man väl säga att man ’tar in på tåg’ när man åker natttåg?”
David och Betnér skrattade inte den här gången. Men Harris noterade inte det. Han bara fortsatte. Någon borde säga åt honom, tänkte jag. De här meningslösa harangerna utan punchlines var inte roliga. Harris borde gå en kurs och lära sig vad humor egentligen var för något.
”Och varför inte ’ta in på Ica’ också? Eller ’ta in på Intersport’?” Harris radade upp fler exempel. Och ännu fler. Hans mun tuggade fradga. Hans örhängen guppade i takt med att hela han började guppa. Ta in på hockey, ta in på krogen, ta in på jobbet. Det fanns inget slut på eländet. Betnér började fingra på sin mobil. David suckade. Till slut var jag bara tvungen att gå in och bryta av:
”Har ni hört något från Kajsa?”
Harris tystnade. David vände sig mot mig. Betnér tittade upp från mobilen.
”Hennes mamma ringde mig i natt och lät helt förstörd”, sa jag. ”Inte ens polisen vet något.”
David satte knogarna under hakan. Blundade. Vem som helst kunde se att han var på gränsen till ett sammanbrott.
”Vi ska väl inte prata om tråkigheter nu!” Harris slog ut med armarna. Hans dumma, vita colgateleende var hur fel som helst. Men han begrep det inte själv, stackarn.
Jag satte upp ett finger. ”Alla fattar att det här påverkar turnén. Kanske vi borde hjälpas åt att leta. Liksom engagera oss i Kajsas –”
”Jag håller med Harris!” David stirrade på mig. Han såg fortfarande ledsen ut, men hans blick verkade irriterad.
Jag tittade mot Betnér, han satt bortvänd och pratade på engelska i sin mobil.
”Vi får ta och glömma Kajsa ett tag”, sa David.
”Va?” sa jag.
”Det verkar som om hon vill det.”
”Men tänk om något allvarligt har hänt.”
”Antingen pratar vi turnén eller så pratar vi Kajsa Andersson.
Jag föreslår att vi inriktar oss på det förstnämnda.”
Jag såg mig omkring i rummet. Hibiskusen i fönstret såg ut som plast. Harris tittade på David som om han tittade på en världsmästare.
David spände blicken i mig. ”Jag har gått igenom fröken Anderssons förflutna”, sa han. ”Och jag har förstått att sånt här är ganska vanligt. Hon säger en tid och kommer en annan tid. Hon lånar pengar och glömmer att betala tillbaka. Hon är precis som alla stora konstnärer – en jävligt märklig person. Lite av ett psykfall. Träffar man såna här egon gäller bara en sak – visa var skåpet ska stå. Vi ska inte rätta oss efter henne, det är hon som ska rätta sig efter oss. Då blir vi tryggheten, och konstnärer dras till tryggheten precis som en vingklippt fågelunge dras till skuggan.”
”Men turnén”, sa jag.
”Turnén blir av. Vi står inte och faller med Kajsa. Om hon vill får hon ansluta senare. Det är trots allt Betnérs turné. Och lovande rookies finns det gott om. Harris, du kände någon tjej från Tierp sa du.”
”Carola Simonsson”, sa Harris. ”Sjutton år hon med.”
”Spännande”, sa Betnér.
Jag tittade ner i det matta trägolvet. Vad var detta? Carola Simonsson? Satt jag verkligen med en av de största producenterna i landet? Carola Simonsson hade bara kört standup i ett år. Men även om hon höll på i tio år till skulle hon fortfarande vara samma katastrof. Carola Simonsson var en danstjej som gick på solarium arton gånger i veckan och som inte ens kunde dra en Bellmanhistoria.
/.../


Jag tänkte att jag borde säga ”nej tack” och gå min väg. Visa lite stolthet. Men jag behövde verkligen de där pengarna. Vi var tvungna att betala elen den sista juni annars skulle Gävle Energi stänga av den. Så var det bara.
”Okej”, sa jag, ”turnén startar i Boulognern nu på lördag. När får vi reda på startordningen?”
Harris såg sig omkring. Verkade leta efter Davids blick. Han kände sig väl vingklippt. Jag hade precis snoppat av hans monolog.
”Måste gå på muggen”, sa Betnér. Han reste sig och försvann.
David lutade sig framåt och klappade min högra överarm.
”Du ska veta att jag gillar din humor, Måns”, sa han. ”Speciellt dina oneliners. De är dräpande.”
”Tack”, sa jag.
”Men du måste bli tajtare. Och ditt material är lite för ojämnt. Jag skulle vilja att du verkligen borrade ner skallen i ett halvår och skrev nytt. Ja, utgick mer från dig själv. Som det är nu – dina skämt bottnar inte i dig. Du pratar om din fru och dina barn. Herrejisses, du är sjutton år! Ingen tror dig. Och som komiker måste man vara trovärdig.”
Harris lutade sig också framåt. Det var komiskt. Utan att han visste om det hade han satt sig i exakt samma position som David. ”Men du har mycket att komma med, Musse”, sa Harris.
”Tack”, sa jag.
”Som du förstår… ja…” började David, ”… betyder det att du inte kommer att vara med på turnén. Det blir Betnér, Bosniern… ja, Harris alltså och någon till. Förhoppningsvis en tjej. Och snälle Måns, nästa gång du signerar ett kontrakt måste du låta din pappa skriva på – som det är nu är det inte giltigt. Förstår du? Men nästa sommar, vem vet hur det är nästa sommar!” David klappade mig återigen på armen.
”Du har ganska mycket talang”, sa Harris.
Jag reste mig. Jag tror att jag tog alla i hand. Betnér hade återvänt. Det svartnade för ögonen. Liksom blixtrade. Jag vacklade mot porten, klamrade mig fast i dörrkarmen. Stod ett tag och pustade ut. Var det inte det jag alltid vetat – att jag bara åkt snålskjuts på Kajsas talang det senaste halvåret? Inte bara det förresten. Kajsa visste hur man förde sig bland folk. När hon var borta var jag en nobody. Så återvände dagsljuset. David sa något, Harris sa något. Jag fick upp porten, och så den andra. Var ute på trottoaren. Kramade mina darrande händer runt cykelhandtagen. Jag visste att jag borde ta mig ner till polishuset och träffa den där kommissarien. Men jag orkade bara inte. Jag cyklade hem.
/.../


På onsdagskvällen gick jag och la mig på halmen i hönshuset och tryckte in öronproppar långt in i hörselgångarna. När jag vaknade på torsdag morgon hade pappa stuckit till jobbet. Kevin låg och sov. Jag tog en cykeltur till Harkskär och plockade vildhallon. Drog hem och kokade sylt. Gjorde hallonkräm och mjölk till lunch. Då sa de något. 12.27. I Radio Gävleborg. Polisen har tillsatt en grupp för att undersöka Kajsa Anderssons försvinnande.
Jag slevade i mig krämen. Hällde upp en tallrik till Kevin. Så kom jag på det. Det kändes som en stor koffeinkick. Janne. Janne på Å-krogen. Antagligen satt han inne med svaret. Han hade ju också filmat i söndags kväll. Hade jag fel om jag mindes att hans kamera stod längst in mot väggen och filmade komikerna bakifrån? Nej, jag hade inte fel. Den kameran måste ha fått med varenda en i publiken.
Jag skulle inte svika Kajsa och hennes föräldrar längre. Jag tänkte sätta i gång en egen undersökning.
Jag grenslade cykeln. Å-krogen. Det var det enda jag hade i skallen. Klockan var kvart över ett. Jag gav allt jag hade. Gassande sol. Cykelhjulens gummi smackade mot den hetaasfalten. Kom till stan. Pressade mig uppför backen mot Öster. Sket i att det inte var någon cykelväg. Sket i att jag inte orkade. Sket i att jag flåsade och svettades och höll på.
När jag kom i jämnhöjd med brandstationen upptäckte jag en folksamling borta vid Islandsbron. Kanske hade Alderholmsfestivalen börjat? När jag nådde fram till Gävle fiskredskap var jag säker på att det var Alderholmsfestivalen. Folk flockades överallt. På andra sidan Gavleån, på den här sidan Gavleån, uppe på Islandsbron, på små plastjollar nere i vattnet, uppe på taket på Dalapalatset.
Jag svängde runt hörnet och ställde cykeln utanför Å-krogen. Inne på krogen fanns inte en enda matgäst. Scenen från i söndags kväll var borttagen. Janne stod bakom matdisken, hans fru Chamlong dammsög baren med en lila dammsugare. Deras ungar, Jim och Joe, satt och glodde ner i var sin mobil.
”Hej”, sa Janne. Han bar jeansjackan ovanpå kockförklädet.
”Det var en sak jag kom på”, sa jag. ”Brukar inte du filma alla ståuppkvällar?”
”Jo.”
”Då filmade du i söndags kväll?”
”Ja.”
”Det var din kamera som stod bakom scenen? Riktad ut mot publiken.”
”Ja.”
”Kan jag låna den filmen ett tag?”
”Det blir svårt.” Janne drog en kam genom sin bakåtslickade krögarfrilla.
”Du vill inte?”
”Jo, jag vill.”
”Jag behöver den bara ett par timmar. Lägga in den i min dator.”
”Men det går inte. För kameran blev stulen i söndags kväll.”
Janne hostade till och pekade med kammen mot ett av fönstren som vette mot bakgården. ”Ett stort jävla hål. De kastade in en sten och tog sig in. Smash and grab. In och ut på under en minut. Du vet, det är ju så nuförtiden. Allt försvinner. Du har väl läst om det?”
”Jag har läst om det.”
Janne försvann och dök upp i köksentrén. ”Jag ska också gå och kolla där ute”, sa han.
”Om de lämnat spår?”
”Nej, inte där. Där har snuten redan varit. På framsidan, menar jag. Vid bron.”
”Är det Alderholmsfestivalen som har startat?” sa jag.
”Alderholmen?”
”Ja, med allt folket och så.”
”Nej, för fan. De draggar efter Kajsa Anderssons lik.”
Plötsligt fick jag ont i lederna. Janne klev ut genom dörren, jag gick efter. Jag hann precis fram till ån när Kajsas ena svarta känga halades upp ur vattnet. När jag satte handen runt å-räcket kom hennes blå cykel. n

Mer läsning

Annons