Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smygtitt bakom rödgrönt

/
  • TAKTISK SEGER. De rödgröna beskrivs som en framgång för Mona Sahlin, som fick med Vänsterpartiet på vagnen, enligt författaren Christer Isaksson som har skrivit en bok om socialdemokratins framtid.

Annons

Christer Isaksson, en författare med nära kontakter i den socialdemokratiska partiledningen, spekulerar om vad som händer med Socialdemokraterna efter en valseger i höstens val. Vem får vara med i regeringen och vilka hamnar utanför?

Isaksson berättar om den krokiga vägen fram till den rödgröna alliansen, som beskrivs som en taktisk triumf för Mona Sahlin. Mona Sahlin gick samman med Miljöpartiet och lämnade Vänsterpartiet utanför för att tvinga upp Vänsterpartiet på vagnen. Vänstern ville inte acceptera utgiftstaket för staten. Genom att ställa dem utanför ett framtida regeringsalternativ tvingade hon Vänstern att acceptera kraven och rätta in sig i ledet.

Någon annan förklaring till Sahlins agerande finner inte Isaksson och på den punkten är man beredd att hålla med. Hon var knappast okunnig om den kritik som skulle komma från framförallt LO-håll och partidistrikten på vänsterkanten, till exempel Skåne. Dessutom hävdar Isaksson att hela partitoppen har Vänsterpartiet som näst bästa parti. Det var alltså enbart ett taktiskt spel, men samtidigt en påfrestning på sammanhållningen av partiet.

Enligt Isaksson är det socialdemokratiska partiet en koalition mellan olika politiska grupperingar. Han konstruerar åtminstone två höger- vänsterskalor och därtill finns en motsättning mellan storstad och landsbygd. Vid sidan om den traditionella ekonomiskt politiska, där klassmotsättningar betonas liksom en stark roll för staten, finns en motsättning mellan höger och vänster som handlar om inställning till antirasism, etnicitet och sexuell läggning.

Begreppen höger och vänster blir inte klarare av att Isaksson placerar en av ”vänstermännen” i partiet, förre ministern Morgan Johansson, långt till höger när det gäller frågor om diskriminering. Mona Sahlin, som beskrivs som höger – hon står för högerlinjen i ekonomin – intar en tydlig vänsterlinje i diskrimineringsfrågorna. Hennes opponenter ser henne som höger. De har inte glömt att det var hon som lade fram ”stoppaketet” 1990 och att det var hon som förhandlade fram nedskärningarna med Carl Bildts regering i krisuppgörelserna 1992.

Ett problem för partiet i dag är att samtidigt som partiledningen står till höger så befinner sig partiet på väg vänsterut. Sahlin har valt att omge sig med personer som tycker som hon. Balansen mellan höger och vänster väger över till höger, menar Isaksson.

Men det är mycket svårt att läsa ut ur Isakssons bok vilka aktuella konkreta politiska frågor som skiljer mellan partiets höger och vänster. Han beskriver högern i partiet, och bland dem några av Sahlins förtrogna, som de som ligger längst fram i partiet. De utgör ett avantgarde som tvivlar på partiets förträfflighet och som anser att de gamla meriterna inte räcker längre. De är postmoderna, säger han, men vad det betyder får inte läsaren veta.

Isaksson skriver om en ”nutidsanpasssad” jämlikhet och rättvisa, utan att definiera vad han menar. Han tillägger att Socialdemokraterna saknar ett språk för det samhälle som har bytt spår. Det där kan sägas gälla Isaksson också, för så värst mycket klokare blir man inte om vilka konkreta motsättningar det finns i partiet eller hur en politik för framtiden ska se ut enligt denna socialdemokratiska höger.

Däremot finns långa listor över personer som Isaksson gissar kommer att dyka upp i en röd-grön regering om det nu blir så. Och hans tips är väl inte sämre än andras. Och inga andra källhänvisningar än av typen, ”en anonym centralt placerad källa som vill vara anonym”, och det kan ju betyda vad som helst.

Mer läsning

Annons