Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snobbig intill slutet

/

Winter tar avsked med stil. Snobbkommissarien som går i slanka märkeskostymer, lyssnar på jazz och smuttar finwhisky utreder sitt sista fall. Dramatiken utspelas i hans egna Göteborgskvarter, i flotta sekelskiftesvåningar vid Vasaplatsen och spåren leder till grandiosa strandvillor där det ”luktar gamla pengar”, samt till rika svenskars privata swimmingpooler på spanska solkusten.

Annons

Första mordet: en ung kvinna som hittas död i sin säng. Sambon ringer polisen. Han grips direkt. Relationsbrott, jaha, ”de erkänner alltid till slut”. Men när ett exakt likadant mord sker samma vecka. I en likadan våning. Och sambon säger likadant; att han bara vaknade och hon låg död bredvid honom...

Mystiken tätnar. Luften tätnar. Onaturligt blå himmel, skarpt vitt ljus eller täta dalande snöflingor i svart Göteborgsnatt är typiska miljöbeskrivningar som medföljer romanerna om kommissarie Winter. Det ger en särskild stämning. Som accentueras av att Winter låter sig ledas av sin intuition och sina känslor i (påfrestande) högre grad än konkreta bevis.

Han är snart 50 och plågas ständigt av mardrömmar. En kollega har nyligen dött och polisarbetet är inget arbete som någonsin tar slut.

Allt är mycket melankoliskt.

Men så är det ju som sagt ett avsked. Författaren Åke Edwardsons tionde och sista roman i en serie som haft sina nerviga toppar och pratiga dalar.

Som svensk kriminalförfattare sticker han ut både vad gäller karaktärsval och språk. Kanske har genren bundit honom onödigt.

Men hur som helst, ett stilrent slut, annat kan man inte säga. Soft och exklusiv spänning. Det finns säkert någon klagande, mästerlig jazzinspelning som exakt motsvarar tonen.

Mer läsning

Annons