Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som en skrapig film från kolonialtiden

/
  • KONGOKÄNNARE. Lennart Hagerfors har med ”mannen på ön” skrivit en habilt berättad historia om perioden före den koloniala frigörelsen.

Annons

Lennart Hagerfors nya roman ”Mannen på ön” utspelas i Kongo, en miljö författaren känner väl och också har använt i flera böcker. Hagerfors ställer raskt och rutinerat ut sina pjäser, samtliga med rätt väl avgränsade roller: en samvetsöm kapten, en buse och tillika polischef, en idealistisk lärarinna, en cynisk guvernör, en liten grabb som ska råka illa ut, ett presidentämne och några till.

Han målar lika raskt upp Brazzaville med omland: där finns den enorma hettan, den våldsamma grönskan och den väldiga floden med sina virvlar och fall.

Dammet, noterar Hagerfors, faller ner i vattnet men blir kvar på ytan innan det roterar ut i floden och sugs upp. Det kunde vara ett par närbilder i en skrapig film från kolonialtiden.

Vi kommer in i handlingen just när regnperioden börjar. Då kapar en okänd man en båt, lastad med franska statens pengar. Samtidigt försöker lärarinnan övertala guvernören att utnämna en kongoles till biskop i staden. Och kaptenen har en affär med sin kvinnliga boy.

Jo, precis så här skulle det nog se ut i en klassisk spelfilm.

Och så här ser också gammal hederlig berättarteknik ut, i princip kunde romanen ha skrivits på Dickens tid. Vi lär känna en blandad grupp människor, handlingen exponerar dem, och vi får följa hur deras liv förändras och tar nya vägar under de där tre dagarna i augusti 1953. Vi kan väga dem på våg och se om de håller måttet.

Det var ju vad romanläsning från början handlade om, att moraliskt bedöma dem man läste om, att upptäcka hur ont och gott korsades och dra lärdom av det.

Det finns mycket sakkunnigt infogad lokalfärg.

Dit hör till exempel ett byråd där man räknar med att onda andar är i farten så snart man möter något nytt eller okänt. Vidskepligt, säger vi. Men hövdingen i byn binder på ett oväntat sätt ihop bybornas tro och européernas kristendom och kräver att den som upptäckte mannen på ön ska offra sin egen son, som Abraham.

Han som kapade båten strandar på en oländig ö, omöjlig att nå på grund av de våldsamma strömmarna och forsarna. Där står han och viftar skrattande med de pengar som ska upprätthålla den koloniala ordningen.

Det leder till en sorts fredliga upplopp: alla kongoleser vill se honom och grips då av en längtan efter ett bättre liv; de unga börjar tala om frihet och oberoende men önskar sig inte mer av europeisk civilisation.

Kring den storpolitiska konflikten om mannen på ön tvinnar Hagerfors en vacker fläta av olika förlopp där personerna ställs inför livsavgörande, delvis omöjliga val. De handlar om hur samhällets och kulturens krav bryts mot individens övertygelse. Och alla dessa val hänger samman med mannen på ön.

Folket väntar på vad han ska göra och hur den koloniala regimen ska reagera.

Mannen på ön väntar också och då och då känns det som om även Hagerfors gör det.

Bortsett från dessa transportsträckor är det en habilt berättad historia om perioden före den koloniala frigörelsen.

Dan Sjögren/TT Spektra

Mer läsning

Annons