Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som ett nattsvettigt lakan

/

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”, hävdade Leo Tolstoj bestämt i inledningen till ”Anna Karenina”.

Annons

Problemet med sådana bombsäkra proklamationer är ofta att de inte stämmer. Olyckliga familjer, och speciellt Bergman-olyckliga familjer ur den övre borgerligheten, har en tendens att fälla tårar som rinner i identiska rännilar.

Så även familjen Witt i debuterande Gabriella Ahlströms ”De oförglömliga”, en skara som hämtad ur en Noah Baumbach-film, med den firade skådismodern på nationalscenen, den berömde forskarfadern, den sköne och självdestruktive sonen och den, av de andras självupptagenhet, tillbakapressade dottern som målar sina fåglar på psyket.

En av dem dör, och det är så vi kommer in i deras liv. Sonen Simon avlider av vad som verkar vara en överdos, och romanens första del blir en outhärdlig, trevande sorggröt. Familjens till bristningsgränsen spända relation sätts i svajning.

Genom dottern Fredrikas synvinkel får vi kika in genom nyckelhålet till denna burgna våning, i realtid men även i återblickar, när hon samtalar med sin terapeut, doktor Graninger. Romanen bjuder även på en resa till Paris, en olycklig kärlekshistoria med adekvat kuliss, lite likt de filmsemestrar med Scarlett Johansson som Woody Allen har tagit i Europa de senaste åren. Ett stort svek väntar på att välla in.

Gabriella Ahlström, journalist och spanare i radions P1, skriver i de bästa partierna på ett sätt som får mig att tänka på den impressionistiske James Salter. Då berättelsen kommer från ett subjektivt perspektiv, är det svårt att bedöma om det är Fredrika som står för allt, eller om det är Ahlström själv som har en skoningslöst bitchig ton gentemot sina romankaraktärer. Det måste vara tråkigt att ägna sådan tid åt att skriva om människor som man inte har någon misskund med.

Mitt bestående intryck från ”De oförglömliga” är känslan som Gabriella Ahlström lyckas förmedla, en nästan fysisk upplevelse – romanen faller över en som ett nattsvettigt lakan. Det finns en syresugande sorg som är svår att göra sig av med.

Även när jag lägger boken ifrån mig, reser mig och går därifrån, är det som om den kvävande stämningen skymtar över axeln. 

 

Mer läsning

Annons