Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommartider hej hej

/

Barndomens somrar har starka färger. I Sara Paborns debutroman ”Släktfeber” är det som att kliva tillbaka in i en förlorad värld. Här är huset vid havet, fuktskadade tapeter och Faster som lägger patiens med kladdiga kort.

Annons

Bokens jag, 30-åriga reklambyråägaren Katharine, återvänder till platsen där familjen tillbringat somrarna i 40 år.

Hammocken på gården har vinylröda dynor och mammas bikinibyxor från sjuttiotalet har plastringar i sidorna som gör märken i hennes solbrända lår.

Färgfotografier i album bleknar på ett konstigt sätt. I huvudet är bilderna å andra sidan förstärkta. ”Släktfeber” låter då och nu flyta ihop till en bjärt närvaro.

107-åriga familjeöverhuvudet Faster har dött, Katharine ärver hennes minimala stuga på föräldrarnas tomt, inklusive varje prydnadssak, udda porslinskopp och minnen.

Sommaren går medan grillstekar förkolnar, Faster begravs och Katharine begrundar vilka människor det är som hon umgås så självklart med utan att egentligen känna.

Släkten. Inte värst. Inte bäst. Men ofrånkomlig.

”Släktfeber” är en sorglustig studie i osynligt cementerade relationer.

Katharines föräldrar lever parallella liv (har till och med varsina hyllor i kylskåpet). Mamman är dessutom på kant med sin platinablonda och knaperstekt solbruna syster Liljana. Och det finns anhöriga man aldrig talat högt om.

Med Faster borta uppdagas familjehemligheterna, under sommardagar som är precis så molnfria som alla sommardagar man minns.

Katharines pojkvän Erlend hjälper pappan att snickra en utbyggnad med toalettavlopp på Fasters stuga. Som en förhoppning om att det går att resa något nytt också på ett gammalt sprucket familjeförhållande.

Sara Paborn är alltså författardebutant men hanterar sin dråpliga skröna med en schvung som Katarina Mazetti bara kan drömma om.

Paborn arbetar som copywriter. Kanske är det från reklamspråket hon har med sig sin exakta känsla för ordens valörer, förmågan att måla människor och miljöer som perfekta filmbilder.

I centrum, i behagligt lättviktig form, en betraktelse över det bagage de flesta av oss har med sig, den konstiga konstellation som kallas släkt. Som man antagligen vet mindre om än man tror.

Lata semesterdagar och en urnnedsättning. Det är skamlöst underhållande. Ni vet var ni ska läsa boken. I brist på hammock duger hängmatta.

Mer läsning

Annons