Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stig Larsson den förste

/
  • Författaren utan e. Stig Larsson är aktuell med tre texter under samlingstiteln ”Realism”.

Stig Larssons dramatik har ibland slappt etiketterats som absurdism.

Annons

Kanske är det i protest mot det som han har valt att döpa sin nya bok, bestående av två pjäser och ett filmmanus, till ”Realism”. Någon egentlig realism är det dock inte fråga om.

Den första pjäsen, ”Passion är lika med lidande”, är ett Harold Pinter-aktigt triangeldrama med Marcus, hans flickvän Rebecka och hennes väninna Ditte i rollerna. Ditte har i det förflutna haft sex med Rebeckas dåvarande pojkvän, och Marcus lillebror är sedan åratal spårlöst försvunnen. De två händelserna kastar långa skuggor in i nuet och laddar den mycket märkliga och svårtolkade maktkamp som rasar mellan de tre.

”Ta stryk” kretsar kring ett gäng skolungdomar som, inför den allt mer förvirrade läraren, sätter upp sina egna liv som pjäs. Gång på gång är läraren på väg att avbryta föreställningen, men blir tillbakavisad av ungdomarna som försäkrar att alltsammans är en del av pjäsen – också våldet och förnedringen.

Den sista texten, filmmanuset ”Verklighetsuppfattning”, handlar om en nyskild statsminister som i sina nära medarbetares ögon håller på att förlora greppet om verkligheten. Medarbetarna blir oroliga och bestämmer sig för att ta upp det med honom på en fest i Stockholms skärgård, vilket blir kulmen på berättelsen.

Alla tre delar i ”Realism” genomsyras av en svävande overklighetskänsla. Vissa scener i Verklighetsuppfattning skulle, i kombinationen av de aparta replikskiftena och den ärkeborgerliga inramningen av toppklassviner och snigelägg i kylda snappsglas, nästan kunna vara framdrömda av en surrealistisk filmregissör som Luis Bunuel.

Men surrealistiskt är inte Stig Larssons nya verk, snarare vagt och glidande i största allmänhet. Ibland tenderar det att bli mystifierande. Man måste till exempel ofta läsa samma replikskifte flera gånger – för att till sist ändå inte förstå någonting. Inte för att det är laddat av mycket undertext, utan för att det ekar tomt.

Denna tomhet tycks i åtminstone någon utsträckning vara ett medvetet grepp. Den kommer inte endast till uttryck i dialogen, utan också i tematiken. Varje gång man tror att något som liknar en kontenta är på väg att levereras, så rycks mattan undan.

Som i ”Passion är lika med lidande”, där Rebecka i slutet ställer Marcus vad som verkar vara den avgörande frågan: varför drar han sig undan så fort han tvivlar på henne känslor? Det klyschiga och helt meningslösa svaret kommer från hennes mamma: ”Därför att när en mans hjärta är sårat, är det sårat för alltid”. Jaha, det var det det handlade om?

Eller som i filmmanuset, som ger intryck av att vara ett banalt idédrama där statsministern spelar hjälterollen av helig dåre, i sin oskuldsfullhet kapabel att genomskåda tingens verklighet. Ända till slutet vill säga, då det visar sig att vad han ifrågasätter är sådant som acceptansen av homosexualitet och en idealistisk verklighetsbild.

Nej, man blir inte klok på ”Realism”. Stig Larsson skriver i förordet att han vill göra åskådaren oroad, kanske till och med skrämd. Och visst oroar han. Dels genom det fullkomligt irrationella våld som ständigt lurar i utkanten av texten, dels genom det mardrömslikt undflyende och ogreppbara i den verklighet som presenteras. Men vid de tillfällen då alla riktlinjer förloras riskerar oron att slå över i ointresse.

Mer läsning

Annons