Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor dikt

Annons

Jag har alltid sett sonetten, med sin stränga form, som en mer eller mindre anorektisk infallsvinkel på problemet om hur man ska närma sig dikten och världen. Att underkasta sig ett versmått eller låta dikten vara lika fri som andetagen. Att tukta språket och innehållet och låta det föras in i en sådan speciell form, som just sonetten, måste reducera världen. Det har varit min tanke. Det är klart att det går att säga att också underkastelsen skapar frihet; att det är själva begränsningen som får oss att hitta omvägen och därmed förnya vårt språk, vårt tilltal.

Nu är jag inte längre lika övertygad om min teori. I dag utkommer Magnus William-Olsson med sin sonettsamling ”Ingersonetterna”– en samling bestående av tjugosju sonetter, slutrimmade, och med en förhållandevis sträng fläta att förhålla sig till.

Föremålet för dikten är vid min första läsning tydliggjord som författarens egen mor, som naturligtvis bär namnet Inger. Det märkliga sker efterhand att personen Inger blir allas vår ”Inger” och igen bekräftas den banala teorin om att det ytterst privata är det allmängiltiga.

William-Olsson skriver nära. Dikten är närapå rent fysisk. Den går från det stora och in i det minimala, i det som är människan i oss, i allas vår relation till just ”modern”– och William-Olsson skriver själv: ”Dikterna är förstås tillägnade den kvinna i mitt liv som har del i alla andra och till vilken jag har ett så komplicerat och olösligt förhållande att jag kommer att få dras med dess konsekvenser, de outhärdliga såväl som de underbara, alla mina dagar och ända fram till mitt sista andetag.”

Dikterna kretsar hela tiden omkring minne och den fysiska döden. Nedbrytandet av kroppen. Också den fysiska vämjelsen finns där ”Hata. Kämpa. Rasa. Resignera/Du gick i glömskan in med munnen full/av jord. Oberoendet. För dess skull/slogs du, njöt av kampen. Nu mera/liknöjd.”

William-Olsson skriver en helt ny dikt; plötsligt är det som om han befriat sig själv ifrån den stilistiska terrorn, från föreställningen om dikten och med det skapar han också en ny poetik som är så självklar att den bara är:

”Jag tror på underjorden som en ort,/ett topos, där döda speglar i livet/ovanför, varandra övergivet/ignorerar. Ett stim fiskar, stort/som minnet, blanka, tysta, simmar fort/som skuggor över tänkt och skrivet,/över ansikten.”

Detta är stor dikt i det mindre formatet – och en storslagen nyseger för William-Olssons författarskap.

Mer läsning

Annons