Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stormaktstiden fick plats!

/

Fjärde delen av Norstedts projekt Sveriges historia täcker åren 1600–1721, eller ganska exakt den epok som kallas Stormaktstiden. Därmed har serien övergivit de första bandens princip att undvika traditionella epokindelningar.

Annons

Någon större nackdel för bandets utformning innebär det inte. Den korta period då Sverige blev, upprätthöll och förlorade sin position som stormakt i Nordeuropa fungerar bra som bas för ett enskilt verk och författaren, Nils Erik Villstrand från Åbo akademi, är väl insatt i tiden.

Resultatet är en informationsrik exposé över Sveriges 1600-talshistoria, ibland lite väl informationsrik.

Påfallande ofta går texten över från att vara en naturligt löpande, sammanhängande text till att bli en uppradning av där det ofta är svårt att se hur ett stycke eller resonemang är kopplat till nästa. Framställningen blir hoppig och det förtar läsnöjet avsevärt.

Men kanske är det ett pris värt att betala. Det är svårt att få med alla aspekter av stormaktstidens historia och samtidigt behålla ett ledigt framställningssätt utan att svämma över alldeles i sidantal. Som det nu är har Villstrand ändå inom ett uthärdligt omgång (592 sidor) lyckats ge en uttömmande skildring av Sveriges utveckling från småstat till stormakt och tillbaka igen – och det är ändå huvudsaken.

För allt finns med här. Inte bara de stora slagen och de våghalsiga militäroperationerna som tåget över Stora Bält eller Karl XII:s attack vid Narva, utan också alla de faktorer som gjorde sådana företag möjliga: moderniseringen av armén och förvaltningen, skatteuttagen, jordbruket och bergsnäringen och så vidare. Lägg därtill ingående beskrivningar av kulturliv, religion, rättsväsende, könsroller med mera så har man en närmast komplett skildring av stormaktstiden.

Den största förtjänsten i boken ligger dock i dess geografiska perspektiv. Alla svenska historiker är i dag väl medvetna om att Finland fram till 1809 var en naturlig del av Sverige: samma lagar, samma skatter, samma politiska representation. Trots det lyckas de sällan behandla riket som en helhet. Fokus ligger på dagens Sverige, ofta med pliktskyldiga tillägg om hur det var i Finland – som om området redan var en självständig provins.

Villstrand behandlar dock alla landskap lika och gör ingen skillnad mellan öster eller väster om viken. Österbotten eller Tavastland nämns i samma mening som Småland eller Dalarna.

På så sätt skapas en känsla för hur Sverige faktiskt såg ut under denna tid, något ingen annan historiker jag har läst lyckats med, trots alla goda intentioner.

Kanske borde alla översiktsverk och läroböcker om svensk historia före 1809 skrivas av finlandssvenska historiker?

Mer läsning

Annons