Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stort!

/

När vår tids författarskap skall summeras och rangordnas, då borde Anna Mattsson få ett eget kapitel. Hon är vår tids Eyvind Johnson och Harry Martinson, hon är en svensk Baudelaire, El Saadawi och Tove Ditlevsen.

Annons

Nu tycker ni kanske att jag tar i, och det gör jag ju. Men hur högt måste man inte ropa för att föra fram ett angeläget författarskap idag? Jag tror allvarligt, att när de upphaussade stjärnorna om bara några år tappat glansen, då står Anna Mattsson där och lyser med sina skildringar av barnets extrema utsatthet. Upproret är hennes ämne, liksom vägen dit.

Hon var först rätt kryptisk och mottogs välvilligt som en modern poet med mörka erfarenheter fint formulerade. Vid mitten av 90-talet klev hon ur skyggheten och slog till med en självbiografisk prosaserie om incest. Läsarna fick då en nyckel till poesin.

Hennes texter går i dialog med klassiska sagor, där hjältar på väg ut i livet möter ondska och godhet. Få har som hon klarat den vingliga balansgången mellan fullständig, rå uppriktighet och vackert symbolspråk. Hon har stark integritet men skjuter den i sank med ärlighet.

Hur det i verkligheten gick för det skadade barnet, vet vi nog inte så mycket om som vi tror, men nio böcker och därutöver dramatik är ett svar som i alla fall talar om överlevnad.

En geografisk flykt har utvecklat författarskapet. Tre år på Färöarna blev till en översatt antologi med färöisk poesi, och Anna Mattsson har lagt en brygga mellan kambodjansk och svensk litteratur.

I ”Gränsglaset” talar Anna Mattsson till sitt andra jag, Skräckflickan. I poesin är trångmålet inte bara Annas, det är människans eller kvinnans, igenkännbart för alla.

Trångmålet är Askungens, hon som måste fara före midnatt innan allt rämnar, ”skon av glas som hon inte vill ha / kostymen av jord och gräs / som hon bar för att skämmas i vinden”. Enda boten för Törnrosa är att förvandla skräck till vrede, som när en gömd skära hämtas upp ur jorden (skäran som ådern lossar ur jorden, står det, men jag antar att det är redskapet årder som avses).

Anna Mattsson beskriver ett skjul för den utsatta, en byggnad av luft och gräs. Tänk om litteraturen kunde bli en plats för beskydd, som ersättning för familjen: ”om skjulet bara bestod av dikt / långt ute på udden återvändsgatan”. Men även där inne är ett strypgrepp av blickar. Så ”jag talar lugnande till henne från långt håll”, skriver Mattsson i dialog med sig själv som den hemliga, utstötta, men modiga Skräckflickan, som svarar: ”jag ångrar mig inte.”

De är två på var sin sida om det gränsglas som betecknar stum förtvivlan, ”hör du gränsen när den krasar / krasar glas och sång den rösten”. Jag hör bakom detta Karin Boye och knoppar som gör ont, när de brister.

Mer läsning

Annons