Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strålande testosteron

/
  • GRUPPDYNAMIK. Jens Liljestrands roman ”Adonis” följer en manskör från Lund. Boken förtjänar ett bättre öde än att buntas samman med andra romaner om manlighet i kris.
  • Överlägsen. När Jens Liljestrand diskuterar manlighet sker det från högre svikten.

Annons

Jens Liljestrand har gjort det till sin uppgift att dyka ner i testosteronet och återvända med en bild av manligheten av i dag. Om Bob Hansson och Co med sin manlighet-i-kris-roman ”Dingo, dingo” tog Baddaren genom att koka kaffe, är Liljestrands ”Adonis” ett dyk från tian.

En av senare års mest lovande litterära debuter, novellsamlingen ”Paris-Dakar”, är också författad av Jens Liljestrand, som tillika är en av landets mest läsvärda kulturskribenter. Mina förväntningar på ”Adonis” var alltså orimliga, och även om de inte infrias till fullo är romanen strålande.

Adonis är dubbelkvartetten från studentåren i Lund, som i romanens nutid har en återträff i en sommarstuga, där det förflutna tränger sig på i texten som det väsentliga tidsplanet, och det som sker i sommarstugan är en epilog till de formativa åren.

Berättarrösterna följer varandra i kapitel med musikrubriker som Crescendo, Glissando och Maestoso. De är: Bengt, den bleka musiknörden; Paul, dryg musikalstjärna med ett ego stort som Pavarottis mage; smygbögen och läkaren Sjöström; bröderna Carl och Fredrik, politisk vildhjärna respektive gruppens alfahanne; Jonatan, dumkåt och överviktig; cancersjuka Ulrich, vars sjukdom har lagt sig över honom som ett försonande drag. Så finns också den döda sångkamraten i bakgrunden samt hans ersättare, en plågsamt skämtande joker som oinbjuden till återträffen ändå dyker upp till sommarstugan i vad som måste vara en de mest smärtsamma sekvenserna i svensk litteratur på länge.

Men gubbarna i gänget är alla bleka halvfigurer jämfört med far-dotter-duon CC och Benedikte. Han är marionettmästaren som från ovan kontrollerar sånggruppen, en äldre auktoritet på universitetet som från sin sociala högre mark gör sexuella framstötar på flera av medlemmarna i Adonis, hon är hans ansiktsärrade dotter som har relationer med åtminstone ett par i gruppen.

Jens Liljestrand förlägger smart nog den i manliga sammanhang ofta närvarande faderskonflikten till en för gruppen gemensam fadersgestalt. CC blir auktoriteten från vars skugga de alla ska bryta sig loss.

Universitetsmiljön är kompakt övre medelklass, och klassperspektivet finns hela tiden som en fond. Skräcken att falla är lika stor som skräcken att inte längre kunna klättra uppåt. Gruppens homosociala relationer präglas av en inre statuskamp, en dynamik som både splittrar och sammanfogar. Status och dess betydelse för mänsklig samvaro är en förbisedd aspekt i den svenska litteraturen, åtminstone jämfört med den amerikanska, där exempelvis Tom Wolfe har statustermometern som främsta arbetsverktyg i sin vita kostym.

En svaghet i de individuella rösterna – en och en är de föga stimulerande sällskap – får ses i kontext av att de underordnar sig gruppen, och i ”Adonis” är det gruppen som är intressant, kören och inte de enskilda stämmorna. Den välskrivna prosan håller inte hela vägen, med ett avslutande kapitel i tröttsam experimentell stil.

Under Bokmässan såg jag Jens Liljestrand och författarkollegan Erik Helmerson diskutera manlighetens kris i litteraturen, och även om ”Adonis” tematiskt mycket väl kan ställas i den hyllan, tycker jag att romanen står över denna självömkande subgenre. När Jens Liljestrand bryter ytan är det för att komma upp med något betydligt värdefullare upphämtat i testosteronets djup.

Mer läsning

Annons