Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stridsbergs texter glöder

I efterordet till Sara Stridsbergs ”Medealand” skriver Steve Sem-Sandberg, att ”jag tycker Sara Stridsberg är något av det bästa som hänt svensk litteratur på länge”.

Annons

Det är bara att instämma. Efter tre romaner och tre pjäser är det alldeles tydligt att Sara Stridsberg håller på att utveckla ett enastående intressant och konstnärligt lödigt författarskap, djupt personligt, komplext men ändå direktverkande. Inte minst blir det tydligt, när man i svit läser de tre pjäser, som ingår i denna volym. Två av dem ”Medealand” och ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” har redan haft sina urpremiärer och spelats på flera håll, medan ”Dissekering av ett snöfall” kommer att få sin premiär under 2012.

De utspelas i vitt skilda tider och miljöer: en variation av ett klassiskt antikt drama, ett porträtt av den närmast psykotiska, själsligt djupt skadade men hyperintelligenta kvinna, som försökte mörda Andy Warhol samt ett drama om en ”konungadotter”, som läsaren efter ett tag förstår är ett slags projektion av drottning Kristina.

De blir under Sara Stridsbergs skarpa blick tre kvinnogestalter, som har betydligt mer gemensamt än man kunde tro. Alla tre har hamnat i situationer, där sprickan mellan det samhälleliga trycket och vad de själva vill göra med sina liv blir outhärdligt stort. Medea är på väg att bli helt förintad av den hierarkiska mansvärld, som hennes make hjälten Jason och kungen i Korinth, Kreon, representerar. För att överleva som människa och kvinna driver hon ut allt som binder henne vid dem, fast det betyder att hon också tvingas döda sina och Jasons gemensamma barn. Ett horribelt men oundvikligt beslut, och därför desto mer omskakande.

Konungadottern fullkomligt rämnar av omöjligheten i att både vara kvinna och maktfullkomlig regent. För att överleva krävs ett radikalt brott med allt. Hon tar avstånd både från rollen som kvinna och som regent, men hon har i sin maktarrogans redan avvisat den enda människa hon älskat, hovdamen ”Belle”, något hon får ångra resten av livet. Sprickan mellan samhälleligt tvång och inre nödvändighet är i hennes fall omöjlig att reparera.

Valerie Solanas är på ett ohyggligt sätt misshandlad av ett cyniskt och brutalt manssamhälle men är dessvärre intelligent nog att inse hela vidden av det förtryck hon utsatts för, och hon går själsligen i bitar och krossas av sina insikter.

Alla de tre kvinnogestalterna är djupt störda och obarmhärtigt präglade av de samhällen de lever i, men Sara Stridsberg tecknar dem inte bara som offer. Långtifrån, de svarar desperat på det orimliga trycket med att utveckla allt annat än sympatiska beteenden. Läsaren har lätt att identifiera sig med dem i deras desperation och i deras vägran att vara just offer men stöts ohjälpligt tillbaka av brutaliteten i deras reaktioner.

Sara Stridsberg är inte intresserad av det dokumentära eller historiska, de här kvinnorna är helt och hållet allmängiltiga. De är visserligen inte ensamma på scenen men dominerar totalt sina respektive dramer.

Många dramatiker skriver texter, som inte går så bra att läsa tyst, de kräver skådespelare och regissörer, som kan fylla ut allt vad som finns mellan textraderna. Som Lars Norén, Jon Fosse eller Anton Tjechov. Andra däremot går i högsta grad också att läsa. Som Shakespeare, Ibsen eller Strindberg.

Sara Stridsberg hör avgjort till den senare kategorin. Jag såg ”Medealand” i Malmö i våras, och den gjorde då starkt intryck på mig, men först när jag också läser den inser jag vilken rik pjäs det är. Språket glöder på raderna.

Mer läsning

Annons