Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sudoku-poesi

/
  • MYSIGT SPRÅKPYSSEL. Poesi i konkretismens kölvatten förmår inte längre fucka upp.

I pressutskicket som följer med Cia Rinnes 32 sidor tunna diktsamling på OEI Editör hävdas att dikterna är translingvistiska.

Annons

Och det får man väl hålla med om, dikterna är på svenska, engelska, franska, tyska. I ungefär lika stora portioner. Sen är det lite siffror och tecken också. Till och med en del av ett notsystem, fast onoterat. Sedan går pressutskicket vidare med att presentera dikterna som ”verbivocovisuella zaroumprojekt”. Men det vet jag fan inte vad det är.

Dikterna här ser ut som grafiska rebusar. I den typiska ”Notes for soloists”-dikten förändras i varje rad någon detalj från den föregående raden, så att en räcka betydelseförskjutningar rinner neråt genom raderna: ”beast beats beauty / beats beast beats / beauty beats beast”. Till sist kopplar diktsamlingen helt loss från bokstäver och ord, mot slutet av boken är det bara siffror och tecken kvar. Fast då skrivna i samma förskjutande grundmönster som dikterna.

Hela experimentet påminner inte så lite om 60-talets konkreta poesi, boken är till och med satt med 60-tals-skrivmaskins-typografi. Men i 60-talskonkretismen (och 50-talskonkretismen får man väl gardera sig också, Öyvind Fahlströms konkretistiska manifest kom redan 1953) fanns det en kreativ förstörelselusta, en modernistisk vilja att sabotera språket för att göra det nytt igen. Alltid fanns det väl något man kunde fucka upp liksom. Och det var en urblåsning som förmodligen kändes fräsch.

Så är det ju inte riktigt längre. Och Cia Rinnes dikter gör inte heller samma anspråk.

Det är faktiskt inte utan att hennes ständigt muterande algoritmdikter känns lite mysigt pyssliga, sudoku-style. n

Mer läsning

Annons