Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suverän Lehane

/
  • Alltid underhållande. Dennis Lehane är en berättare av det stora, självklara slaget och staden är hans musa.

Tåget med USA:s två bästa baseball­lag gör ett uppehåll på landet i Ohio, på väg mellan Chicago och Boston. Babe Ruth – stjärnan i vardande, snart en av de största i amerikansk idrott över huvud taget – tar en promenad, hittar ett gäng som spelar baseball, imponeras storligen av den hypersnabbe Luther Laurence. Han borde vara storstjärna! Men Luther är svart liksom hans medspelare.

Annons

Året är nämligen 1918 i Dennis Lehanes roman ”Ett land i gryningen”. Och 1918 fick, fortfarande, inte svarta spela i den helvita baseballligan. På skoj utmanar Babe Ruth och hans helvita stjärnkamrater, det färgade Ohiolaget medan tåget väntar. Stjärnorna får faktiskt spö av amatörerna. Det vill säga, de vägrar att få spö av slavättlingar. Så Babe Ruth & Co fuskar till sig segern.

Med denna suveräna, filmiska och illustrativa scen slår Dennis Lehane omedelbart an tonen i sin mest ambitiösa satsning efter framgångarna med romanerna ”Rött regn” (”Mystic river”) och ”Patient 67” (och deckarsviten med privatdeckarna Kenzie & Gennaro). Babe Ruth är en bara en biperson i romanen som istället skildrar en omvälvande tid för två andra gestalter. Luther Laurence, mannen som kunde ha blivit en baseballstjärna men vars hudfärg tvingar honom bocka, böna och tacka för att han får slava som underbetald, föraktad arbetare. Efter en ofrivillig inblandning i ett dubbelmord, tvingas Luther lämna sin gravida hustru, finner tillflykt i Boston. Staden är återigen Lehanes musa.

I Boston finns redan romanens andra hjälte, den vite polisen Danny Coughlin, som kunde utnyttja det faktum att hans far tillhör stadens, och polisens potentater. Men Danny väljer att gå sin egen väg, vill vara en man av någon slags ära, förbli okorrumperad. Han tillhör framtiden, liksom Luther.

Genom den gryende, smått osannolika vänskapen mellan Luther och Danny – en svart och en vit! – tecknar Lehane en storslagen, närmast episk skildring av ett Boston och USA i förändring. Etablissemanget fruktar alla revolutionärer som inspirerats av ryska revolutionen, av kraven på att också poliser ska få organisera sig i fackföreningar, av hotet från de icke-vita medborgare som börjar kräva sin rätt. Romanens främsta inspirationskälla är Bostonpolisens omvälvande strejk 1918 som resulterade i blodiga kravaller, fruktansvärda upplopp och allmänt kaos. Det hela gav överhögheten skäl att återställa den repressiva ordningen. Där alla vet sin plats. Vita män i toppen. Och djupt nedanför samhällets bottenskrap: svekfulla svarta, kriminella italienare, terroristryssar.

Allt detta skildras med imponerande kraft, skärpa och fascination. Lehane är en berättare av det där stora, liksom självklara slaget. Alltid underhållande: Han målar det övergripande temat med bred penselföring samtidigt som han tecknar alla detaljer ytterst noggrant. Dialogen flyter elegant obehindrat; miljöskildringen är distinkt, påtaglig, ja, närmast synlig; gestalterna är mångfasetterade, nyanserade – så levande.

Jag sugs in i berättelsen, märker knappt att jag har läst 400 sidor. Men 750 är väldigt många sidor. Runt sidan 500 förlorar sig Lehane alltmer i detaljer och vad jag förmodar är historiskt korrekta, men alltmer utdragna skildringar av upploppen. Gradvis förlorar romanen också lite av sin trovärdighet när Lehane snärjer huvudpersonerna i alltmer romantiska färger. Och det gör att romanen landar lite klumpigt, sentimentalt, inte helt övertygande.

Synd. För länge länge är ”Ett land i gryningen” är lika storslagen som vardagligt fängslande, tankeväckande och än mer engagerande roman. Som jag ändå trots invändningar inte kan annat än varmt rekommendera.

Mer läsning

Annons