Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suverän sagodrottning

Annons

Inger Edelfeldt har alltid haft en dragning till det fantastiska och till sagovärldar där allt kan hända, samtidigt som hon gärna odlat samtid och vardag i känsliga porträtt av ofta bräckliga unga kvinnor. I sin nya bok ”Namnbrunnen” har hon helt ställt vardag och samtid åt sidan och kastar sig huvudstupa in i konstsagans värld.

”Namnbrunnen” innehåller elva sagor, och här vimlar av alla tänkbara sagoingredienser. Inger Edelfeldt är som sagoförtäljare en boren eklektiker. Hon låter sig inspireras av sagoklichéer från när och fjärran men smälter om dem till en alldeles egen brygd.

Framför allt med sitt eget språk, som är lika vackert som precist i formuleringarna. Hon anlägger den moderna människans ironi i förhållande till sagovärldarna, men hon äger lika fullt en äkta fascination över sagoberättandets makt att göra verkligheten magisk.

Äkta sagor värda namnet, såväl folksagor som konstsagor, bör ju ha djupare innebörder än själva den fantastiska historien, och sådana finns det också i Inger Edelfeldts sagor. Vanligaste tema är nödvändigheten att vara sig själv trogen, vara sann mot sig själv och mot sin nästa. Det låter moraliserande men gestaltas inte på något moraliserande vis.

I titelsagan möter vi kungasonen, som inte förmår leva upp till den hjälteroll fadern vill pracka på honom, och som fylld av skuldkänslor försöker botgöra sig fram till sitt rätta liv. En änka fortsätter även efter ha gift om sig att egentligen leva med sin första make, vars död hon vägrar att godta. När hon till slut tvingas inse faktum dör även hon.

I en tredje saga föredrar en kvinna att bli en orm hellre än att leva ett uselt människoliv. Den lilla sjöjungfrun och hennes olyckliga slitningar mellan vad hon tror sig vilja vara och egentligen är parafraseras också i en saga.

Här berättas alltså i saga efter saga om människans obotliga längtan efter något annat, något som är sannare än den värld hon tvingats leva i. Illusioner som kan vara både destruktiva och livsupphållande.

Min analytiska beskrivning är abstraherande, men det är naturligtvis inte Inger Edelfeldts sagotexter; en saga måste ju vara mycket konkret, handla om handfasta varelsers handlande.

Men sagor innehåller också nästan alltid transformationer, fantastiska förändringar av tillstånd. Så är det också hos Inger Edelfeldt. Det vandras ut och in i dödsriket, upp från och ner till underjorden, ormarnas rike eller fasornas trädgård eller också förvandlas folk från människor till hundar, vargar och stenstoder.

I någon mån är det väl bara en fråga om tycke och smak hur många transformationer man förmår svälja. Litet för många för mig blir det kanske, men jag erkänner oreserverat, att Inger Edelfeldt har en suverän känsla för sagolika förvandlingar.

Mer läsning

Annons