Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svart familje­album

/
  • Hon hittar mörkret. Selma Mahlknecht har skrivit en roman från Josef Fritzls incestkällare.

Före avslöjandet om Josef Fritzls incestkällare, och det nationella trauma som dunstade upp därifrån när dörren öppnades, hade jag avfärdat Selma Mahlknechts debutroman ”Ingen fara” som en välskriven men något febrig tonårsfantasi, förläst på Virginia Andrews-trams.

Annons

Med betoning på välskriven, vill jag påpeka. Selma Mahlknecht, bosatt i Wien och Sydtyrolen, berättar i parallella skikt om tre kvinnor: systrarna Sandy och Bess samt deras mormor. Som en osalig ande i texten finns också systrarnas mor, död vid förlossningen av den yngsta systern.

Som i en annan av bokförlaget Thorén och Lindskogs aktuella romaner, ”Cap Esterel” (recenserad på dessa sidor 8/12), är det länge dunkelt vad som har skett, vad det är som har fuckat upp livet för de två vilse systrarna, och vi ser länge bara sårets var men inte själva skadan. Inledningsvis försöker Sandy ta livet av sig. När hon återvänder till livet påhejas hon av Bess att skriva ner deras mormors historia, men när hon ger sig in i texten klingar den falskt. Hålen i deras gemensamma historia blir allt större. Vem är egentligen far till Bess? Hur dog deras morfar? Vad hände egentligen när Sandy föddes?

Mardrömsfamiljen mejslas ut av Mahlknecht med en tät prosa, som bäst i tillbakablickarna på mormoderns liv, och den berättartekniska fördröjningen skapar en thrillerstämning trots att brotten redan har begåtts och allt nu är för sent.

Romanens problem är trovärdighetsfrågan. Även med Josef Fritzl i färskt minne har jag svårt att acceptera det nattsvarta familjealbumet, där varje fotografi ter sig framkallat i aska och tårar. Kanske är det för att Selma Mahlknecht inte öppnar källardörren till ett förvridet patriarkat som har löpt amok, utan hittar mörkret i en demonisk modersfamn?

Mer läsning

Annons