Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svartsjuka och berättandets helande

/
  • SKRIVER OM BERÄTTANDETS HELANDE KRAFT. Israeliske författaren David Grossman skildrar den genuina dialogens magiska verkningar i

Plågad av smärtan från ett brutet ben men betydligt mer av galopperande svartsjuka närmast tvingar Saul svägerskan Esti att mitt i natten köra honom söderut mot öknen i södra Israel.

Annons

Varför? Vart? Saul vägrar att förklara.

Så har de två gestalterna i David Grossmans kortromanen Besatthet – en av två i nya volymen Berätta för mig – aldrig gillat, knappt talat med varandra tidigare. Bilresan inleds i aggressiv tystnad. Esti konverserar motvilligt. Men Saul är knappt där. Han plågas och plågar sig själv med just besatta fantasier om varje hudnära detalj i hustrus möte med älskaren Paul.

Svartsjuka är ämnet för "Besatthet" men vad romanen också handlar om är berättandets helande, kreativa kraft. Allt eftersom natten går närmar sig Saul och Esti varandra. Konversation övergår i öppenhet, utvecklas till det slags nakna samtal som få kan föra med någon annan än sin biktmoder eller terapeut.

"Besatthet" är en intensiv, svartsjukemanisk och i god mening krävande roman, och ett ypperligt exempel på den ena av David Grossmans dubbla författaridentiteter. Ända sedan romandebuten "Se Kärlek" 1986 har han medvetet varvat mellan litterära, berättartekniskt sofistikerade verk och de omedelbart tillängliga romaner som gjort honom till en av Israels mest lästa författare.

David Grossman behärskar båda stilarna. "Besatthet" utspelar sig enbart under den nattliga bilfärden och består av en intrikat väv inre monologer som då och då bryts av en knapphändig dialog, skickligt och känsligt översatt av Gidon Avraham.

Raffinerat och musikaliskt gjuter Grossman liv i bokstäverna och förvandlar bilfärden till allmänmänskligt drama. Om nödvändighet av att lyssna, att se, den andre. Också för att kunna förstå oss själva. Dialogens etik genomsyrar Grossmans författarskap, inte minst hans tre banbrytande reportageböcker om palestinierna.

Också den andra kortromanen i "Berätta för mig" skildrar den nakna dialogens förbluffande kreativitet. I ”Kroppen, den förstår jag mig på” besöker en dotter, en författare, för första gången på åratal sin döende mor. Istället för att tala rakt ut om sin barndoms alla sår, läser hon en av sina texter högt för modern. Den handlar om en kvinnlig yogalärare, precis som modern, som blir förälskad i en tonårselev, medan tonårsdottern glöms bort.

Men anklagelserna vittrar sakta sönder medan hon läser och modern kommenterar texten. Gradvis, närmast ordlöst, skapas en förståelse, ett slags försoning. Novellen påminner mig om titelnovellen i Jhumpa Lahiris novellsamling "Främmande jord" (på svenska i våras), också den en enastående skildring av nödvändigheten att verkligen samtala, också utan ord.

Vad både Lahiri och Grossman gör är att skildra den livsviktiga, smått magiska effekten av en genuin dialog. Mellan två människor, mellan författare och läsare. Ibland förstår vi inte exakt vad som händer, bara att det händer. Men redan nyfikenheten banar väg för förändring. Som Esti formulerar det när Saul frågar varför hon överhuvudtaget vill lyssna på hans besatta svartsjukefantasier:

”När du berättar, sa hon, andas jag plötsligt annorlunda”.

 

 

Mer läsning

Annons