Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tabucchi – om man vill ha koll

/

I sin nya novellsamling ”Tiden åldras fort” blickar Antonio Tabucchi främst norrut, sett från hans hemland Italien.

Annons

I ett förändrat Europa dröjer sig det förgångna kvar, minnena ligger dubbelexponerade över nutiden. Det är det forna östblocket, men också Kroatiens krigshärjade stränder där solen nu skiner över en turism som snabbt har glömt.

Antonio Tabucchi är en i den exklusiva skaran författare som nämns i Nobelpris-sammanhang, även om landsmannen Claudio Magris lär ha större anledning att hysa förhoppningar, om man får tro expertisen (och nej, med expertisen menar jag inte spelsajten Ladbrokes). Tabucchi slog igenom som en smal författare, men har senare i författarskapet breddat läsekretsen med romaner som ”Tristano dör”.

I ”Tiden åldras fort” är han tillbaka i novellen, närmare bestämt nio små utsökta berättelser som serverade på ett porslinsfat. Litteraturkritikern Stefan Jonsson har kallat Antonio Tabucchi för ”de små tingens författare”, och det är en beskrivning som verkligen gäller för denna novellsamling, där vardagens små ögonblick staplas och summeras till ett liv, betraktat över axeln. Åldrade män deklarerar sina minuter, timmar och dagar. Vi möter en man som under kriget i det forna Jugoslavien agerade som fredsbevarare, nu tillbaka på en strand i samma område där han möter en liten flicka och spår framtiden i molnen. I en annan av berättelserna möts två generaler på ålderns höst, en från Ungern och den andra från det forna Sovjetunionen, och spenderar sina livs bästa dagar i varandras sällskap trots fiendskapen i en annan tid.

Den bästa av novellerna skildrar en åldrad Stasi-agent som av tristess skuggar människor på gatorna, en yrkesskada svår att bryta. När arkiven öppnades förstod han att även han hade en fil, med fotografier på en otrogen hustru.

De första novellerna har jag svårt att ta till mig, känner att de inte angår mig, och de långa vindlade meningarna med kommatecken som mikroskopiska andningspauser tar tid att vänja sig vid. Men Tabucchi är värd att ta sig igenom ett initialt motstånd. Hans melankoliska blick är en skatt i den europeiska litteraturen.

Mer läsning

Annons