Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tagga ner, Mazetti

/

Katarina Mazetti skriver om att bryta sig loss ut tyranners grepp. Det kan gälla en hunsad 42-årig lillasyster eller en maka som ett helt liv anpassat sig efter sin man istället för att skaffa egna vänner.

Annons

Tyrannen kan också vara en felaktig självbild. Långa Wilma med bulldoggsunderbettet till exempel, tycker sig inte värd att bli älskad. Och nyskilda Tomas känner sig så överflödig att han är beredd att ta sitt liv trots att två små barn då skulle bli faderlösa.

Wilma och Tomas är passagerare på m/s Orlovsky som glider genom polarisen mot Antarktis i Mazettis nya roman ”Mitt liv som pingvin”.

Här finns också en skara manliga ornitologer omgiven av en skara medelålders kvinnor som försöker bli sedda mellan sjöfåglarna.

Alla iakttas av den pigga globetrottern Alba, 72. Hon skriver en dagbok där hon liknar människor vid diverse siktade djurarter. Reseledaren med sitt gäng beundrande honor blir en präktig elefantsälstjur.

Händelser ombord speglas ur olika passagerares synvinklar med fartygets slutna värld som en komfortabel vridscen där Wilmas och Tomas spirande romans står i centrum.

Katarina Mazetti (som skrivit ”Grabben i graven bredvid” och ”Familjegraven” bland annat) studerar liksom Alba mänskligt beteende i flock och i ensamhet. De flesta av oss är trevligt vaggande pingvinpar, tydligen.

Författaren skissar dråpliga porträtt med både naiv värme och distanserad ironi. Hon har med tiden blivit utstuderat jättebra på det.

Raskt får Mazetti den tragikomiska farsen att rulla på som ett självspelande piano som det dansar färdiga romanfigurer ur. En Toker, en Glader, en Blyger, en Kloker...

Carpe diem, trallar de. Uppbyggligt och vällovligt. ”Mitt liv som pingvin” är fabelaktig, garanterat underhållande självhjälpslitteratur ungefär.

Krishantering för neurotiska Svenssonpingviner behöver väl inte vara fel men tagga gärna för mig ner på det präktiga budskapet.

Mer läsning

Annons