Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tempen på testosteronet

/

Det mentala klimatet är välbekant i Wells Towers novellsamling ”Härjat och bränt”, en testosteronosande atmosfär som för tankarna till Hemingway, Carver och, främst, John Cheever.

Annons

Supande, jakt, otrohet, ensamhet vid en dinerdisk, med män som tycks ha tunga cigarretter i mungipan i huvudrollen. Men även om släktskapet är tydligt, är det som om Wells Tower har tagit ett steg vidare i evolutionen, ser på dessa män genom glasrutan i ett museum. Och glasrutan riskerar hela tiden att brista, dra tillbaka den utomstående betraktaren i en explosion av glasskärvor.

I en handfull noveller målar Wells Tower upp ett stycke Americana med exakta detaljer. Även om han skriver bra om barn och kvinnor, är det de åldrade, missanpassade männen, vinddrivna efter skilsmässor, som är hans främsta jaktmark efter stoff.

Min favoritnovell följer just en sådan man, som har flytt ut på landsbygden, där han har köpt sig en plätt på jorden som en sista vrå att gömma sig i. Hans bror kommer på besök, och deras infekterade relation markeras tidigt i berättelsen. De drar ut på jakt med en granne, och stämningen sjunker stadigt när sidorna vänds, likt kvicksilvret i en gammal termometer. Men så får han korn på en älg, ett omöjligt skott, ett skott som han inte borde trycka av, men han gör det och får en mirakulös fällande träff. Stämningen höjs, vinterköttet är räddat, grillen tänds. Men någonting är fel med köttet, det är sjukt och infekterat.

”’Så fan heller att det är något fel med det här köttet’, sa jag. ’Det är giftigt’, sa George. Plötsligt kom en vindstöt. En gren föll i skogen. Några löv slank förbi mina stövlar och la sig tillrätta vid dörren. Sedan blev allt tyst igen. Jag återgick till min tallrik och stoppade gaffeln i munnen.”

Våldet är allestädes närvarande, det är en kall värld som de finner sig i, och boken skulle ha blivit outhärdlig utan den kärva värme som finns i Towers prosa. Att jag jämför honom med John Cheever är lovprisande – Cheever är min husgud i det korta formatet.

Den avslutande berättelsen, titelnovellen ”Härjat och bränt”, följer plundrande vikingar, och det är en avslutning som jag först har svårt att pussla in. Den anakronistiska dialogen förbryllar. Huvudpersonen dras motvilligt med ut på plundringståget, och han ser på våldsdåden med en distanserad blick, som om han återberättade videovåld.

I en novellsamling om amerikanska män finns det inte någon annan slutsats att dra än att även den sista historien handlar om dem, om än med vikingar som metafor – gemensamt har de våldsresor till främmande länder som de borde hålla sig borta från.

De avslutande raderna får i hela samlingens kontext en hudknottrande kvalitet:

”Man önskar att man hatade sin fru och sina barn, för man vet vad världen kommer att göra med dem, eftersom man själv har gjort en del av de sakerna mot andra. Man blir galen av det, ändå klamrar man sig fast vid dem så hårt man kan och blundar för allt det andra. Men man vaknar fortfarande mitt i natten och ligger där och lyssnar efter gnisslet och plasket av åror, det klingande ljudet av stål, ljudet av män som ror mot ens hem.”

Mer läsning

Annons