Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tidernas favoritmardröm

/
  • Blodsugare. Mexikanskan Maria Jose Cristerna är en av de vanliga dödliga som försöker göra om sig själv till vampyr.
  • Nosferatu. Stumfilmsklassiker, Willem Dafoe spelar vampyr.

Den eleganta, sexiga vampyren från filmer som ”Twilight” och romaner av Anne Rice må vara ett sentida påfund, men vampyren som företeelse har anor tillbaka till det gamla Mesopotamiens dagar – en mänsklighetens skugga, flåsande i nacken och redo att sätta tänderna i våra oskyddade halsar.

Annons

Vampyren har genom historien varit vår favoritmardröm.

Katarina Harrison Lindbergh spårar i sin något pedantiska ”Vampyrens historia” sina monster ända tillbaka till bland annat just Mesopotamien, även om det är vampyrer mycket olika de som i dag dominerar populärkulturen. Sookie Stackhouse från ”True blood” skulle knappast falla för de uppsvällda gengångare (mer påminnande om zombies) som i folktron reste sig ur sina gravar för att sprida skräck i bygden.

Boken beskriver dels vampyrens roll i kulturen, dels vampyren som en existens i verkligheten, en fladdermusfantasi som ända in i våra dagar har en suggestiv kraft. Från medeltida pålande av lik till människor som i dag påstår sig vara vampyrer, är det en sorglig skildring av vidskepelse som visar att inte ens en årsproduktion av vitlök kan skrämma denna mara bort från det kollektiva medvetandet.

Berättelserna från folktron skulle ofta vara skrattretande – inte minst föreställningarna om hur vampyrer kommer till, där min favorit är att ett djur som hoppar över ett lik skapar en gengångare – om de inte var så beklämmande i sina avslöjanden om människans svårigheter att hantera döden. Att förstå döden. Döden är, på många sätt, obegriplig, detta att livet flyktigt finns där och så, en dag, är det plötsligt borta. Likt den kristna himlen är vampyren ett svar på frågan ”sen då?”, en oförmåga att greppa konceptet om det definitiva slutet. Inte konstigt att människor utan utbildning och snäv världsuppfattning uppfann dessa varelser. Jämfört med en annan sorglig vidskepelse, häxkonster, var det turligt nog lik som mestadels drabbades av våld (pålningar genom kroppen och avskiljande av huvud från kropp) och inte levande kroppar som brändes på bål.

Ondska skapad av människan har också varit lättare att bortförklara med hjälp av vampyrer. Flera av de största förövarna i blodbadens historia har anklagats för att vara vampyrer, såsom pålspetsaren Vlad Dracula (förebild till Bram Stokers ”Dracula”), barnamördaren Gilles de Rais och adelsdamen Erzsébet Báthory, som påstods duscha i blod för att behålla ungdom och skönhet.

I vampyren har människan haft någonting konkret att bekämpa, en kropp att slå på när död, sjukdom och livets jävlighet glidit undan som en dimma för vår vrede och förtvivlan.

Om vi i dag är inne i en vampyrboom, med blod droppande från näst intill varje bokhylla och filmduk, förbleknar den mot hur det såg ut under 1800-talet, när den moderna vampyren grävdes upp ur kistan av Bram Stoker. Hans brevroman ”Dracula” från 1897 skapade den bild vi har av vampyren i dag, förbytte det läbbiga liket till en ädling med slängkappa; det var också nu som vampyren knöts samman med sexualiteten, ett drag som numera är dominant.

Vampyrens transformering speglar bredare samhälls- trender, med illaluktande monster, byronsk skönlockig ädling, sexuellt utmanande kvinnovampyr och maktspelande Machiavelli-maestro som hållplatser på vägen. Den senaste inkarnationen av det eviga monstret är som nallebjörn. Nåväl, inte riktigt, men de ”snälla” vampyrerna Bill Compton (”True blood”) och Edward Cullen (”Twilight”-sagan) har härletts till sekulariseringen. Båda klarar sig på surrogatblod, och undviker därmed också rollen som kallblodiga mördare. Istället kan de ses som en föraning om en framtida människa, som med teknikens hjälp befriats från sjukdomar, åldrande och död. Rika, vackra, starka, unga och evigt levande blir de lika väsensskilda från den människa som vi är i dag som människan är skild från vampyren.

Först då, om en sådan vision blir verklighet, kommer vampyren att sluta skugga mänskligheten. Med döden besegrad har vi inte längre nytta av dem. På sätt och vis blir vi dem.

Mer läsning

Annons