Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tji fick vi!

/

Annons

Pär Östling skrattar nog hela vägen till Arbetsförmedlingen i Bollnäs.

Han jobbar där, när han inte är författare.

Med sin första roman 2006 etablerade sig Pär Östling som en modern bygdeskildrare. Boken var skriven på något som åtminstone såg ut som hälsingemål.

Den handlade om bönder och granskog och sorg.

Och jag inbillade mig att hans litterära hemmaplan var där. I Norrland. På landet. Bland inplastat hö och kossor. I ensligheten. Som Pär Östling skildrade så spöklikt vackert.

Debutromanen hette ”Vi faller” och som jag föll. Den var sällsamt helgjuten.

Men inte är han någon bonnjävel.

Han lurades med stil. Östling kan förmodligen välja vilken miljö som helst och behärska den.

Handlingen i den nya boken utspelar sig i Stockholm, bland självklara, självsäkra storstadsmänniskor.

Deras problem är att de är alltför vackra. Alltför åtråvärda, alltför älskade. De krossar hjärtan var de går. De blir aldrig nöjda.

Lilli pluggar på universitetet och har just kickat ut ännu en helt okej kille ur sitt liv. Men nu har hon tröttnat på sitt eget olycksalig beteende. Hon studerar inte för inte beteendevetenskap.

Så Lilli startar en community på nätet: ”för dig som haft minst en relation per år sen du fyllde tjugo, och som alltid eller nästan alltid är den som går. Som har en vilja att bryta detta mönster.”

Charmören Farzad (specialiserad på dyra klockor, dyra bilar, de snyggaste kvinnorna) ansluter sig.

Det gör också Korak, en gitarrist som fortsatt att åka på festivaler och ragga tjejer fast han blivit punkfarbror.

Ingen av dem vågar stanna kvar i ett förhållande. Ingen av dem vill egentligen vara ensam.

Det känns som att hamna hos Alice i underlandet. Bakvänt. De flesta relationsromaner brukar ömka den som blir lämnad, inte den som lämnar.

Men även Farzad, Korak och Lilli är alltså mycket olyckliga. Outsiders. Som Tim Burtons eller John Ajvide Lindqvist vilsna människor – fast utan skräckgotiken.

”Aldrig stanna kvar” undersöker varför de uppför sig som de gör, och skildrar hur deras nya liv utvecklar sig.

På sätt och vis kan man förstås säga att också dessa storstadsbor lever i små isolerade byar, med snäva bekantskapskretsar och stamställen. Det finns inte så många pizzerior i en förort som Årsta heller. Och Lilli skaffar sig husrum mitt i en lantligt prunkande koloniträdgård.

Avståndet finns mellan hälsingarna i ”Vi faller” och stockholmarna i ”Aldrig stanna kvar” är mest på ytan.

De delar samma oro. De är på väg utan att veta vart. Livet har ingen GPS.

Även själva romanen kommer tyvärr på drift. Den är spretigare än debuten. Berättelserna om Farzad, Korak och Lilli är var för sig kraftfulla, udda, betagande. Men delarna glider inte ihop lika smidigt. Det som ska binda helheten, de tre huvudpersonernas gemensamma problem, har ju ingen gemensam förklaring.

Som läsare plågas man av en vag irritation: lyckade människor har ju liksom mindre rätt att påstå sig vara olyckliga!

”Aldrig stanna kvar” blev mindre angelägen. Men den övertygar om att det finns rika resurser på Östlings Bollnäs-lager. Höjden finns i kroppen, som friidrottarna brukar säga.

Pär Östling får gärna lura mig flera gånger.

Mer läsning

Annons