Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Too much Söderhäll

/

Ordföranden i Stig Dagerman-sällskapet och högskoleläraren i Gävle Bengt Söderhäll ger ut fem böcker på en gång. Alla har intressanta konstfotografiska författarporträtt gjorda av Anton Söderhäll på omslaget.

Annons

I ett förord berättar poeten att han blivit bestulen på allt han skrivit under sju år. Men man ser också på en flik att hans första diktsamling utkom 2010 och ”Speglingar i den långa sjön” fick fina recensioner. Arbetarbladets recensent Kristian Lundberg kallade honom en tekniskt skicklig debutant och Upsala Nya Tidning talade om det sunda förnuftets visdom.

Alla de fem nya samlingarna har undertiteln Poetiska återspeglingar i fem delar, och så har var och en sin egen musikaliska beteckning. ”Spegelskärvor” är den första, med beteckningen saltando i C-dur. Läsaren bjuds på försättsbladet in med förklaringen att de 367 treradingarna kom till i ett tillstånd av skrivklåda efter att debutboken var klar. Det bådar inte gott, men man kan ju hoppas på att deklarationen är ren ödmjukhet.

Textbitarna är allt från roliga rim, infall, slitna talesätt och förnumstigheter till något som förtjänar att kallas aforismer. Ett inlägg mot vargen. En kärleksdikt: ”du nuddar mitt vänstra nyckelben / jag vill det du gör det / vi låser upp varandra”, genialt och enkelt uttryckt!

Ofta har Söderhäll en idé, men han bearbetar den inte till dikt: ”havsörnen flög mycket nära / kameran kvar hemma / vingpennorna tecknar nu bilden”. Att vingpennorna tecknar är en poetisk bild, men att kameran är hemma, det är ju bara pladder.

Hela byn, ungefär, försöker med jamanden hitta en bortsprungen katt. Han kallar det en rörande vacker sång som ekar i älvfåran, men det blir inte poesi.

Tvåan, ”Spegelbilder”, går i lento i dur och moll. Jag hittar i all bråte en mycket fin: ”Min kropps vägg mot världen / var min hud / tills jag nuddade din”. En stor dikt i sin korthet.

I en annan kliver poeten omkring i bröstkorgen tidigt en tisdag morgon, skriver han, i korgen en dunkande tingest med fyra rum. En mäklare är angelägen om att sälja, men det ekar väl starkt, tycker poeten som tvekar. Ganska kul kanske. Sen skriver jag usch på dikten där han drar sin älskades hud över sig och då kommer hon för nära, han hittar inte ut: ”finns en större por någonstans?”.

Trean, ”Spegelblänk”, sordo i B-moll är en sammanhållen svit dikter om kärlek, förväntningar och förmågan att se varandra. En joggare speglar sin tveksamhet i de grekiska gudasagorna.

Fyran, ”Spegelverk”, buffo i A-dur! Nu blir det roligt. Här har Bengt Söderhäll en genomgående uppsluppen ton, när han beskriver möten som skulle kunna bli kärlek, som när ett paraply träffar en symaskin på ett operationsbord (lån från en programförklaring av surrealisten Lautréamont).

Femman, ”Spegelvändor”, recitando i E-moll om barndomens familjer i hyreshus, masonit, perstorp och galon, skam och betalningsanmärkningar. Material till en diktsamling, faktiskt.

Men det är för mycket med fem osorterade manus på en gång. n

Mer läsning

Annons