Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tro inte på ryktena – han är en rolig prick

/
  • Poeten. UKON alias Ulf Karl Olov Nilsson från Västerbotten. I dag utkommer hans nya och skrattframkallande diktsamling.

Det finns en utbredd föreställning i dagens samhälle om att poesi är något som ska läsas långsamt.

Annons

Poesi är något lite högtidligt, en tät text där varje ord rymmer tio, och allra helst ska man ”förstå” en diktsamling först efter en tredje genomläsning. Att skumma igenom en dikt anses vara en dödssynd som gäller oavsett om det är vacker naturlyrik eller sotig språkmaterialism.

När jag i dagarna sätter mig ner med UKONs senaste diktsamling ”Brukaren” slår det mig att dessa instruktioner inte fungerar på honom. UKONs dikter inte bara kan utan bör läsas snabbt. De bör hastas igenom, speedreadas, konsumeras som en kopp snabbkaffe, annars kommer de inte till sin rätt.

Detta betyder inte att han är dålig, tvärtom. UKON är en poet som jobbar med gleshet, mot suggestion och mångtydighet och när han är som allra bäst går det en svalkande bris genom hans texter.

Det är, som han själv har uttryckt det, ”en poesi som inte luras”. En poesi utan kurragömmalek, skulle man också kunna uttrycka det.

UKON är utbildad psykolog och sitter i redaktionen för tidskrifterna OEI och Glänta, där han ofta skriver teoretiska och baktunga texter om litteratur. Det har gjort att han har fått rykte om sig att vara en svår poet som sysslar med ”språkets materialitet” och ”konceptuella operationer”.

Dessa rykten bör man inte lyssna till; UKON är framförallt en rolig och oförutsägbar prick vars främsta kvalitet är hans lekfulla förhållande till språket.

I en av de allra bästa dikterna i ”Brukaren” tar han en bipacksedel till psykofarmaka, skruvar till den och låter den fritt svävande bilda ett rekviem över vår tids sjukdomsnoja.

Sådan är UKONs genialitet: han har en förmåga att låta fackspråk, formaliteter och plattityder bilda buktande narrspeglar där vi själva och våra medmänniskor framstår som sorgliga charmtroll.

I en annan dikt berättar UKON om en man som ramlade och slog i huvudet så hårt att han förlorade sitt omedvetna. En roligare parodi på vår tids självhjälpshets och gör om dig själv-samhälle får man leta efter. Med vilken KBT-metod ”botar” man en omedvetslös?

Så blir slutligen ”Brukaren” en lustfylld parodi på dagens samhällsklimat, fyllt av böcker om hur man får ett lyckligt hem, hur man blir lycklig i köket och hur man skapar ett lyckligt liv genom att hitta sig själv (UKON har själv skrivit en sådan bok). Jag läser den med stor behållning och även om jag inte tycker att allt är genialt (en del är till och med är smått infantilt) drabbas jag stundvis av sådana skrattparoxysmer att människor på caféet där jag sitter börjar stirra.

Särskilt rolig är en nidbild av den postmoderna rädslan för reduktionism. Så här skriver UKON i dikten ”Standardmodellen”.

”Det är bara en opera som verkligen kan säga någonting om opera, en essä om opera kan inte säga någonting om opera utan endast någonting om essäer om opera på samma sätt som det bara är romaner som kan säga någonting om romaner och ett teaterstycke som kan säga någonting om teater.”

Så är UKON när han är som allra bäst. Han tar moderna talesätt och bilder, kolorerar dem i lustiga färger och kastar tillbaka dem, rätt i ansiktet på en. Själv står han kvar mellan de glättiga raderna, med ett spefullt ansiktsuttryck.

Rasmus Landström

Mer läsning

Annons