Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tur att den stora kärleken finns

/
  • Väcker känslor.  Eva Adolfssons ”En liten historia” är en motstridig bok – som slutar som en fullfjädrad kärleksroman!

Det måste utan tvivel vara en av litteraturens stora stötestenar: hur skriva en riktig kärleksroman som inte är banal? Eller snarare, att skriva en roman som förmår beskriva kärleken i all dess banalitet utan att boken som sådan blir lika simpel.

Annons

Det är tydligt att Eva Adolfsson brottas med detta bryderi i ”En liten historia”, som från början gör mig tveksam men som slutar som en fullfjädrad kärleksroman av det slaget man får vara glad att man kommer över.

Marie är litteraturforskaren som lever i ett äktenskap på gränsen till upplösning när hon vid ett seminarium i Amsterdam möter Gudmund eller Älskaren, som han oftare benämns. De inleder en affär, som från början kanske är den nervkittlande och provocerande ”lilla historia” som titeln antyder. Det är tydligt att berättarjaget lockas av tanken på att ha en älskare, hon missar inte ett tillfälle att berätta om det för mer eller mindre nära vänner.

I början är det ytterst oklart om föremålet för hennes förälskelse är personen Gudmund, bilden av en älskare långt bort eller kanske till och med tanken på henne själv i en mer spännande version. Oavsett vilket så tenderar förälskelsen i romanens första delar att nötas ner av ett oavlåtligt analyserande.

Som skydd mot det triviala iklär Adolfsson sitt berättarjag akademikerns rustning, där en ständig självmedvetenhet paras med paralleller till litteraturhistorien, som när tanken far till kärlekshistorien mellan Victoria Benedictsson och Georg Brandes. Eller greppet att låta Roland Barthes – visserligen fantastiska – ”Kärlekens samtal” vara spegel för den här kärlekshistorien att reflekteras i.

Det är inget per definition problematiskt med att intellektualisera kärleken, men här blir det stundtals för kontrollerat, som en osynlig vägg mellan skeendet och läsaren.

Det finns en underliggande ojämnhet, eller ska jag säga osäkerhet, i ”En liten historia”, som gör den till bitvis förträfflig litteratur, bitvis alltför regisserad för att vara angelägen. Språket följer samma oregelbundna mönster, från drabbande vackert till upprepande och övertydligt. Som att författaren vill gardera sig, förklara en gång till fastän det inte behövs. Välvilligt kan man förstås säga att det är snyggt utfört; boken är lika motstridig som berättarjagets känslor.

Men ungefär två tredjedelar in i boken händer något som gör att det vänder för mig, berättelsen blir mer sammanhållen, drivet tydligare och ursäkterna färre. Åren har gått för Marie, ytterligare ett äktenskap har ingåtts och upplösts, och det är som att allt nu syns klarare. De har alltid hållit kontakten, hon och älskaren, och i det långa perspektivet knuffar den lilla affären ut allt annat och står där som en pålitlig konstant i Maries liv.

Och det är först här, när den lilla historien utan förbehåll tillåts vara så stor och avgörande i berättarjagets liv, som också ”En liten historia” blir stor litteratur.

Mer läsning

Annons