Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tur att han finns ändå

/
  • En posör och gentle­man. Björn Ranelid är den svenska litteraturens ”fenomen” – som kombinerar höglitterär stil med att köra Jaguar vars registreringsskylt pryds av det egna efternamnet i versaler – som nu analyseras i en ny bok.

Annons

Om man vill sky mobbare är det bäst att inte visa att man tar åt sig, att inte börja stortjuta eller springa och gömma sig bakom mamma. Mobbningsinstinkten målsöker tårar, och i det litterära Sverige gråter ingen krokodiltårar såsom Björn Ranelid.

”Ingen har blivit så förtalad, ingen har blivit så hånad, ingen har blivit så beljugen som jag”. I Björn Ranelids grandiosa självbild är han således även bäst på att bli mobbad.

Resan som Björn Ranelid har gjort från den svenska litteraturens stora hopp till kritikernas driftkucku är det intressanta materialet för ”Fenomenet Ranelid”, en analys över författaren som blev mediefenomen signerad litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson.

Jag var inte med när Ranelid debuterade 1983, och förvånas över hur han då enbart var en hyllad, höglitterär författare. När Björn Ranelid kom in i mitt medvetande, hade han redan börjat anta formen som medieclown, parodierad för sitt prunkande språk och egenkärlek. Hans böcker har aldrig varit min kopp te, även om jag i teorin skriver under på hans more-is-more prosa – inte anemisk som mycket annan ängslig skrivarskolestil – som dock inte fungerar i praktiken. Han skriver alltid från predikstolen.

Däremot uppskattar jag det ”fenomen” som behandlas här; våra kultursidor, för att inte tala om kvällstidningar, hade varit mycket fattigare utan Björn Ranelid.

Litteraturvetenskapen har traditionellt fokuserat enbart på texterna, men Forslid och Ohlsson vill vidga ytan, i en tid när författarskap inte når ut utan en mediepersona.

Ranelid är ett tacksamt exempel att börja med, men fler av hans sort finns, författare som skickligt nästlar sig in på löpsedlar och därmed kan sprida sina budskap (Marcus Birro är det färskaste exemplet). Forslid och Ohlsson skriver lättillgängligt, även om de stundtals lallar in i littvetarlingon.

De spårar metamorfosen från höglitterär skriftställare till mediekändis till 1992, då Ranelid har börjat medverka i tv och press i sammanhang bortom boksläppen, exempelvis som fotbollstyckare i tv. Vi får följa hans mycket medvetna mediala resa, hur han flyttar från provinsen till huvudstaden, inleder processen med att äta sig in i mediekonsumenternas hjärnor, hur hans ”ranelidska” blir ett begrepp (majoriteten svenskar har inte läst honom, men hans stil kan alla härma) och hur han brer ut sig genom påhopp (Liza Marklund) och att bli påhoppad (”Ranelid-fejden”, efter det att Linda Skugge skrivit om hans fiktivt rakade armar och läppglans).

Fascinationen vid Björn Ranelid ligger i att han är en karl mycket svår att få grepp om. Samtidigt som han skriver litteratur med höga ambitioner leker han i tv, samtidigt som han gör billiga utspel passar han på att föra ut sina hjärteämnen, samtidigt som han deltar i litterära diskussioner poserar han med bar överkropp på magasinomslag.

Han lyckas inte till fullo med balansakten, men man får inte glömma bort att det finns inflytelserika kritiker som alltjämt håller hans författarskap högt.

Björn Ranelid må vara en extrem i sammanhanget, men i en mer modifierad och modest form är han författarrollens framtid.

Författare måste likt Ranelid kunna ta för sig av strålkastarljuset för att litteraturen ska spela en roll i samhällsdebatten – sedan kanske det inte nödvändigtvis behöver vara från motorhuven på en Jaguar vars registreringsskylt pryds av det egna efternamnet i versaler.

Mer läsning

Annons