Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyvärr, mest för experter

/
  • Vad vet vi? Det nya stora verket om Sveriges historia utmanar traditionella uppfattningar. Här turister vid Ansgarsmonumentet på Björkö (Birka).

Inte sedan 1960-talet har ett forskningsbaserat flerbandsverk över svensk historia publicerats. Därför är det med spänning man öppnar de två första delarna av Norstedts Sveriges historia i åtta band: Stig Welinders 13000 f Kr–600 e Kr. och Dick Harrisons 600–1350.

Annons

Båda författarna lägger stor vikt vid att utmana traditionella uppfattningar om Sveriges äldsta historia. Begrepp som svear och götar, vikingar eller bronsålder, för att inte tala om själva namnet Sverige, är så laddade med förutfattade meningar att de är nästan omöjliga att använda. Risken är stor att läsaren låser sig gammaldags uppfattningar.

I stället vill författarna diskutera det historiska skeendet förutsättningslöst.

Det är ett sympatiskt tillvägagångssätt, men inte utan nackdelar, eftersom det försvårar för läsaren, som inte får hjälp av bekanta begrepp att orientera sig i framställningen.

Problemet blir inte mindre av att både Welinder och Harrison är förtjusta i detaljer och lärda utvikningar. Dessa är ofta välformulerade och intressanta, men gör också framställningen svåröversiktlig.

Jag frågar mig också om det är nödvändigt att till detta pris avvisa hävdvunna termer, när helhetsbilden ändå är rätt traditionell.

Genom Welinder får vi följa hur de första människorna kommer till Skandinavien, hur jakt och samlande gradvis ersätts av jordbruk, hur nya tekniker utvecklas och hur förstadier till en svensk stat till slut kan skönjas – allt kryddat med en god inblick i arkeologins metoder och särskilda problem.

Harrison tar sedan vid med att beskriva hur 600-talets relativt välorganiserade, men små och lokalt baserade samhällen och sammanslutningar, långsamt – och absolut inte i rak utvecklingslinje – förvandlas till det någorlunda centralstyrda, kristna kungadöme som Sverige var på 1300-talet.

Även här är innehållet bekant: Birka och Gamla Uppsala, handelskontakter med Ryssland, kristna missionärer, Birger Jarl.

Det mest förtjänstfulla nytänkandet ligger i att Harrison inte, som fallet är så ofta annars, låter år 1000 och kristnandet markera den stora skiljelinjen, utan i stället slutar vid 1350, då Sverige genom bland annat en gemensam skriven lag, Magnus Erikssons landslag, var manifesterat som ett rike.

Böckerna är alltså lite för krävande för att fungera som introduktioner till svensk historia. De kommer troligen inte att väcka historieintresse hos den läsare som inte redan har ett.

För alla oss som redan är intresserade av historia och tillräckligt insatta för att kunna bringa ordning i den myriad av information som författarna förmedlar är detta dock en mycket lovande början på ett behjärtansvärt initiativ.

Mer läsning

Annons