Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Underskön kärlek på Planeten Blå

/
  • Mästerlig. Och ändå är nya ”Stengudarna” inte ens Jeanette Wintersons bästa roman.

Annons

Som läsare har man sina faiblesser när det kommer till böcker, man vet vad man gillar och inte gillar. Åtminstone lite sådär grovt skisserat. Jag vet till exempel att både historiska romaner och science fiction är väldigt svårsmälta genrer för mig. Kanske är det brist på fantasi som gör det svårt att uppbåda intresse för berättelser som utspelar sig i alltför avlägsen dåtid eller framtid. Jag vet inte.

Den typen av förutfattade meningar kan vara svåra att rå på, men så finns det – tack och lov! – författare som lyckas. Författare vars verk är så enastående skickligt skrivna, berättelserna så engagerande och språket så omkullkastande vackert, att principerna kommer på skam, gång efter annan.

Med Jeanette Winterson har jag följt med Napoleons härar på slagfälten i ”Passionen”, sett hur jätten Atlas från den grekiska mytologin fått möta hunden Lajka i rymden i ”Tyngd” och gått i fotspåren av Sapfo, Picasso och Händel i ”Konst och lögner”. Historiskt så det förslår, men alltid med tiden som en relativ faktor – olika tidsplan överlappar varandra, korsas och möts. I Wintersons värld är tiden inte linjär.

Winterson är en av mina absoluta favoriter, ingen mening att hymla med det. I princip den enda författare vars böcker jag ofta läser om; i ”Fyrväktaren”, ”Skrivet på kroppen” och ”Vintergatan går genom magen” är hundöronen, understrykningarna och utropstecknen i marginalen oräkneliga.

Ändå är jag motspänstig när jag slår upp nya romanen ”Stengudarna”. Winterson leder oss in i en värld som går under namnet Orbus – en planet som liksom vår egen (?) är på väg att helt förstöras av klimatförändringarna. På Orbus har det dock vid den här tiden gått längre än det har på Tellus i dagsläget.

Människorna är genetiskt förbättrade, att föryngra sig är kutym och man har gjort stora framsteg med att framställa robotar som blir alltmer människoliknande. När världens undergång närmar sig är man på Orbus lyckliga över att ha funnit en ny planet, som tycks lämpa sig utmärkt väl för mänskligt liv. Bara dinosaurierna röjs ur vägen ska det nog bli möjligt för Orbus invånare att börja om på Planeten Blå.

Science fiction-mässigt, eller hur? Men det ska inte dröja länge förrän Winterson åter har mig i sitt grepp, förrän hon på den klaraste, sinnligaste prosa har lett mig rakt in i en alldeles fantastisk kärlekshistoria mellan den terrorismanklagade människan Billie och den vackra roboten Spike.

Skildringen av hur Billie får plocka av Spike hennes ben och armar, en lem i taget, för att hon ska överleva ytterligare en stund utan solljus på Planeten Blå, är lika underskön som egenartad.

Så gör hon det igen: Winterson vränger på tid och rum, skapar världar sådana de har varit eller skulle kunna bli, och använder sedan dessa disparata utgångspunkter för att mejsla fram och borra sig djupare in i sina alltjämt återkommande teman: Kärleken. Konsten.

Det är till syvende och sist det som allt handlar om i Wintersons romaner – kärlekens och konstens betydelser i våra liv. Hur vi skapar våra liv och våra passioner, hur vi berättar våra berättelser om och om igen, i fåfänga men aldrig tröstlösa försök att skapa något slags ordning och sammanhang.

I ”Stengudarna” får vi också följa Billy, som lämnas kvar på Påskön under Cooks expedition på 1700-talet – en ö som framställs som lika massakrerad och ödslig som någonsin jorden, Orbus eller kanske till och med Planeten Blå?

Resan till Orbus och Planeten Blå är förstås ett slags förebud om vad som är på väg att hända med vår egen värld, Winterson är en ytterst miljöengagerad författare. Men det är inte enbart en resa in i framtiden. När i tiden utspelar sig egentligen detta? Winterson kastar sig mellan tidsrummen, berättelserna är inte fast förlagda någonstans. De kan vara på flera ställen, eoner emellan.

Minnet är den bärande bron som ligger mellan allt, som gör att världen upprepas gång på gång. Liksom kärleken. Och konsten. Igen. ”Stengudarna” är inte Wintersons bästa roman, men det säger väldigt lite när det gäller ett författarskap av den här kalibern. Att det är en av årets bästa romaner på svenska, står bortom allt tvivel.

 

Mer läsning

Annons