Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ut ur åsiktsbetongen

/

Annons

Isobel Hadley-Kamptz misströstar om friheten. Det senaste decenniet har fört med sig stater som torterar i demokratins namn, en övervakning av medborgarna som har gått i tokspinn och en fri marknad som missbrukat sin frihet och på ruinens brant gått till pappa och fyllt på plånboken.

I ”Frihet och fruktan” är Isobel Hadley-Kamptz inte sig lik, eller så har jag bara inte läst henne med tillräcklig uppmärksamhet de senaste åren. Hennes essäer i boken är inte stöpta i den liberala ledarskribent-mallen – hon är krönikör på Expressens ledarsida – utan antyder istället en skribent vilse i det politiska landskapet. Vilse på ett positivt sätt, på avstånd från partipiskornas vinande.

Om Isobel Hadley-Kamptz är liberal är hon så vänster i liberalismen att hon är nära att lämna omloppsbanan. Hon för till och med upp medborgarlöner på agendan, något som riktigt får mig att höra skrämselhickan från DN:s politiska redaktör Peter Wolodarski.

FRA-frågan blev en kris för många liberaler, där den borgerliga regering som de hade röstat fram visade sin maktcynism och pressade idealen ur dem som fortfarande hade sådana kvar. Essäerna rör sig i sådana dagsaktuella politiska frågor, men också på ett teoretiskt plan med tänkare som Hobbes, Rawls, Hayek och Nozick. Där riskerar texten att fladdra bort, men så fort hon närmar sig en konkret fråga ökar mitt intresse.

Att författaren tar konsekvenserna av vad som händer med de liberala principerna när de möter verkligheten hedrar henne. Att inte fler liberaler, som vaksamt granskar staten redo att skrika inför varje antydan till maktövergrepp, ser samma tendenser växa fram som frånstötande mutationer på kapitalismen är förvånande. Spelar det roll om det är staten eller vår arbetsgivare som inskränker vår åsiktsfrihet? Om man bara ska läsa en av essäerna i boken är det den om antimarknaden, den fria marknaden som chimär.

Isobel Hadley-Kamptz har en egenskap som fler politiska skribenter borde anamma – att ständigt vara i rörelse för att inte stelna i åsiktsbetongen.

Mer läsning

Annons