Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad Johnson läste på rummet i Paris

/

Annons

En stor del av 1920-talet bodde Eyvind Johnson i Paris. Han underhöll sina författardrömmar med att skriva litteraturkritik. Han presenterade franska författare för en svensk publik. En del var väl brödskriveri, men sammantaget ger hans litteraturkritik en god bild av vad han läste och lät sig påverkas av för sitt kommande skrivande.

Det är också fascinerande att tidningar som ungsocialisternas Brand och socialdemokratiska Ny Tid hade råd att publicera kritik av böcker utgivna på franska (och i några fall tyska) och som det inte alls var säkert att de skulle komma i svensk översättning. Johnson var blott 21 när hans första recension publicerades i Brand.

Nu har Eyvind Johnson-sällskapet i samarbete med Ellerströms förlag inlett en utgivning av Eyvind Johnsons kritik. Den första volymen innehåller texter från 1921 – 1931.

I ett förord citerar Björn Gustavsson Johnsons syn på litteraturkritikens uppgift. Den är inte att dra ned i smutsen eller höja till skyarna utan att ”leda läsaren in i det verk det rör sig om”, att ”hjälpa läsaren att förstå det som redan är tryckt.”

Nu är inte Johnsons kritik fri från omdömen, men han presenterar alltid boken och summerar alltid romanens handling. På Johnsons lott kommer att presentera en rad franska författare för svensk publik, bland andra André Gide och Marcel Proust.

Han vill översätta Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” redan på 1920-talet, men Bonniers tackar nej och det dröjer ända till 1982 innan en fullständig svensk översättning var klar.

När han ska presentera Gide och Proust för en svensk publik gör han jämförelsen med Gustaf Hedenvind-Eriksson, en av förgrundsfigurerna i den tidiga svenska arbetardiktningen.

De ”sluta sina verk tätt intill vardagens liv utan att därför bli vardagliga; bakom varje verk ligger en stor idé som allteftersom verket fortskrider utvecklas, klarnar, tar fasta former … och på sista sidan ligger färdig och klar.”

Han hyllar Gide för dennes nyskapande litteratur, särskilt ”Falskmyntarna”. Men han ”äcklas” samtidigt av det homosexuella liv som Gide skildrar och förespråkar. Men med åren blir han mer vidsynt. Även om Johnson tar avstånd från Gides sexuella läggning så måste det skildras. Vi måste få veta allt om samhällets liv. 

Mer läsning

Annons