Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad klarar kärleken av?

/

Annons

Orkanvindar vrålar utanför huset där Ann, Johan och deras 11-åriga son Andreas kurar vid levande ljus. Takpannor flyger. Skog faller som om den bestod av tandpetare.

Den väldiga stormen får förödande efterverkningar. Landskapet står härjat och tomt.

Det gör även Anns och Johans äktenskap.

Sonen skadas av en fallande stam. Han hamnar i koma på sjukhuset. Ingen kan säga om eller när Andreas ska vakna.

Klarar kärleken påfrestningarna?

Ann och Johan sörjer, förtvivlar och hoppas. Var för sig. Livet har blivit vacuum där allt rör sig som under bedövning, i en överexponerad solvit sommar.

Åke Edwardson skildrar det stilla dramat i sin nya roman. Den heter som ett helt litet poem. Men titeln passar vackert till bokens sakrala vemod; människans öde är att leva med naturens obönhörlighet, så gott det går.

Platsen för händelserna är en liten by i Småland, stormen hette kanske Gudrun.

Detta är författarens egna barndomstrakter som förekommer även i hans utsökta landsvägsroman ”Jukebox”.

Ann och Johan försöker hitta tillbaka till livet och till varandra i en förändrad värld – som för övrigt är full av lyckliga tyska turister som tittar förundrat på älgskit.

Efter-Gudrun-känslan är kompakt. Katastrof. Ödeläggelse. Och tålamod, att ändå inte ge upp. Det gäller de stormdrabbade skogsbönderna såväl som Ann och Johan. Livet – eller om det är tomheten – går vidare. Av nödvändighet.

Jag tänker att strävsamma par inte ser så mycket annorlunda ut än de gjort i den svenska arbetarlitteraturen i snart hundra år.

Edwardson är bäst så här, när han inte är Winter (de tv-filmade kriminalromanerna) utan istället vardag. Även om det torra skarpa ljuset, samma som långa sommarlov kan få i minnet, brukar finns med också i mordgåtorna från västkusten för att bränna hål i välfärdsytan.

Författarens fotografiska akvarellpensel lyser starkt i ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”.

Han når inte lika långt när det gäller känslor. Andreas föräldrar har olika sätt att hantera sin sorg. Johan talar med prästen – och älgar (!). Ann blickar bakåt, på saker som livet lärt henne.

Det ger kloka glimtar men ingen djupare förståelse för vad som gör att de två, kanske, hittar tillbaka till just varandra. Om det nu inte bara är nödvändigheten.

En pragmatisk kärleksroman alltså? Ja, varför inte? Otvivelaktigt en bristvara i vår tid.

Men jag vill fortfarande rekommendera ”Jukebox”, det klaraste av Åke Edwardssons ljusbad.

Mer läsning

Annons