Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våldsamt bra

/

Annons

Att pierca tungan.

Att gradvis tänja ut hålet med tjockare och tjockare metallstavar.

Att slutligen skära upp den med ett rakblad för att få en helt kluven tungspets.

Visst gör det ont.

19-åriga Lui bryr sig inte. Hon är besatt av tanken att skaffa sig en likadan ormtunga som Ama – killen hon träffat på en technoklubb.

Ama har klarröd tuppkam, draktatuerad rygg och så mycket piercingar i underläppen att hans ansiktsuttryck tyngs ner till ett slirigt smil.

”Ormar och piercing” är vrålet från en annan generation än Karin Boyes.

Romanen väckte sensation när den kom ut i Japan 2004. Skriven av en ung tjej som hoppat av skolan som 15-åring och nu plötsligt belönades för sin debut med det prestigefyllda Akutagawapriset – tidigare tilldelat exempelvis Nobelpristagaren Kenzaburo Oe.

Men det är fullt begripligt. ”Ormar och piercing” går direkt ut i blodet. Som ett dödligt pilgift utvunnet ur hopplöshet och alienation.

Bokomslaget är oskuldsfullt vitt med ett silvrigt porträtt av piercad flicka – i kimono. Röd text. Rött foder. Pärmryggen inte limmad utan sammanflätad som en gammaldags dagbok med svart snöre. Bara dessa ynka trådar håller ihop huvudpersonen Luis liv.

Hon är själv berättaren som neutralt redogör för sadistiskt sex, dödsmisshandel och tvångsmässig underkastelse. Att lida under tatueringsnålen eller tungtöjningstortyr är att tillfälligt känna sig levande. Kroppen modifieras, modifieras även själen?

Liu flyttar in hos Ama men inleder ett förhållande också med hans ännu galnare vän Shiba – specialitet strypsex.

Liu är en ljuslockig Barbieflicka i 2000-talets Tokyo, som driver sig mot smärtans yttre gräns. Hon väger 34 kilo och konsumerar enbart alkohol. Vid ett tillfälle även en död mans pulvriserade kindtänder.

Det kanske låter som en underlig jämförelse, men i John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” finns något av samma definitiva utsatthet i det moderna samhället.

Liu arbetar med att servera drinkar till affärsmän, iklädd kimono och peruk som döljer hennes blondering. Hon lever bland traditioner, hennes tatuering har motiv ur äldre japansk kultur. Det här är anspelningar som kanske betyder mest för en japansk läsare.

Men skriket från ”Ormar och piercing” drabbar urskiljningslöst.

Förlaget Modernista har gjort den goda gärningen att låta översätta en rasande liten romanklassiker som är samtidigt iskall och på kokpunkten.

Man vill både rekommendera den. Och gömma undan den som en brännande hemlighet.

 

Mer läsning

Annons