Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välsignat originell

/
  • Rolig också. Ali Smith nytolkar myten om Iphis på sitt uppriskande och humoristiska sätt.

”Nu ska jag berätta om när jag var flicka, säger farfar” redan i första meningen av Ali Smiths kortroman ”Flicka möter pojke” och ringar omedelbart in bokens ämne: genus.

Annons

Farfar drar sina rövargenushistorier för de två barnbarnen, systrarna Imogen och Anthea. Anthea är hänförd medan Imogen blir allt mer irriterad: farfar kan ju inte ha varit flicka!

Ali Smiths bidrag till det globala författarprojektet Myter utgår från Ovidius Metamorfoser, mer exakt från myten om Iphis: flickan som uppfostras som pojke. Som vuxen blir Iphis förälskad i en (annan) kvinna, ska förtvivlad gifta sig, men ”räddas” på målsnöret och förvandlas till pojke. Sedan – lycka alla dagar i veckan.

På sitt uppfriskande fräcka, godmodigt humoristiska vis nytolkar Ali Smith myten. Hon låter de två (nu vuxna) systrarna växelvis skildra den smådystra tillvaron i skotska Inverness där båda arbetar på samma själsdödande företag.

Så blir Anthea huvudlöst förälskad i ung man som kanske är en kvinna eller tvärtom, som demonstrerar mot företagets omoral: att kränga kranvatten på flaska i en värld med fattiga människor utan vatten. Imogen blir djupt chockad. Av att systern blivit … det där onämnbara.

I en sämre författares händer skulle denna historia bli övertydlig, platt, intetsägande. Men Ali Smith har redan visat att hon tillhör de välsignandes skara med de två originella, Bookerpris-nominerade romanerna ”Jag är allt du drömt” (på svenska 2006) och ”Hotel World” (ej översatt).

Också ”Flicka möter pojke” är en väldigt rolig läsning, men alls inte ofarlig.

Under den söta, charmiga ytan finns en författare som skriver utifrån en grundmurad moralisk övertygelse. Som enklast uttryckt handlar om alla människors rätt att själva definiera vad de är och inte är – eller att låta bli att göra någondera.

Så handlar ”Flicka möter pojke” till slut inte om hur samtidens Iphis – den genusöverskridande Anthea – måste förändras, utan om hur den duktiga, hypernormala systern Imogen måste ömsa skinn för att bli sig själv. Och den förvandlingen har överhuvudtaget inte med genus att göra.

Mer läsning

Annons